NANI NOAM VAZANA, Victoria, Malmö den 21 mars 2024 – vackert, varierat och inte alls smalt i världsmusiksfären

Klicka på bilden, för att se hela bilden

I skuggan av debatten kring Israels deltagande i årets Eurovision Song Contest har Nani Noam Vazana råkat hamna mitt i skottgluggen. En bokad Skandinavienturné har mangrant ställts in av den ena efter andra arrangören efter Israels kompromisslöst stenhårda respons på högst rättmätigt terrorstämplade Hamas slakt på civila oskyldiga bland landets civilbefolkning.

Enda giget som fanns kvar när den bildliga krutröken lagt sig var den som gick av stapeln igår. Så heder åt folket på Victoria som löpte linan ut och lät Yazan uppträda tillsammans med sina två medmusikanter.

”Chill the fuck out”

För det är klart att Vazana inte har ett dugg med det pågående kriget att göra. Igår var hon inte alls benägen att säga något om tragedin som rullas upp på nyheterna i stort sett dagligen. Istället ville sångerskan uppenbarligen bara att kriget skulle ta slut och att berörda parter skulle ”chill the fuck out” som hon uttryckte saken.

Denna kommentar fick mig onekligen att hoppa till i stolen, men den var förståelig och fungerade som en tydlig påminnelse till oss som var där att denna konsert handlade om musik och inget annat.

Språk håller på att dö ut

Eller inget annat är väl inte riktigt sant. För Vazanas alster är djupt nerbäddade i historien. En historia som har sina rötter planterade tusentals år i det förflutna med dåtidens spanska judiska befolkning, sefarderna. Dessa människor pratade ladino, ett spanskklingande språk som gradvis håller på att dö ut fullständigt. Något Vazana vill råda bot på. Eller i alla fall bidraga lite grand till i bevarandets namn för kommande generationer.

Arja Saijonmaa ville tacka livet

Med detta sagt var det också givet att repertoaren på det stora hela knappast skulle vara känd för den ignorant utomstående. Fast några välbekanta nummer blev det trots allt ändå.

Det ena var en blodfylld version av chilenskan Violetta Parras Gracias a la vida.. På svenske mest känd som Jag vill tacka livet en sång populariserad av Arja Saijonmaa, medan den andra var Shape of My Heart.

Plus i kanten för tromboninslag

Vad gäller sistnämnda finns det för övrigt all anledning att misstänka att dess upphovsman Sting varit mäkta uppskattande. Inte minst sångerskans tromboninslag borde ha fått plus i kanten i hans kulturöverskridande musikhjärtat.

Tromboninslaget ja, det verkar höra till i ladinokretsen. Eller också är det bara Vazana själv som experimenterar. Hur som helst plockades detta stora blåsinstrument upp då och då under kvällens lopp. Som till exempel i Fada de mi corazon, en lätt valsig sak med luftig akustisk inramning.

Varierad fingertoppskänslig ljudbild

Å andra sidan var alla arrangemangen akustiska denna afton. Eller kanske snarare opluggade. Vazanas två kumpaner Martin på akustisk gitarr och Barbarossa via bokstavligt talat handfast trumplågande skapade en varierad fingertoppskänslig ljudbild på egen hand.

Vacker rytmisk ballad

Öppningen med No tiene hija, no tiene amiga satte om inte tonen så i alla fall gav en antydan om vad som komma skulle. Vi talar i termerna vacker rytmisk ballad med en hel del invävd melankoli, och sånger av den här typen blev det onekligen en del av under den knappt hundra minuter långa showen.

Bygger på skriftlärds homoerotiska poesi

Som lågmält Morenika, en halvtusenår gammal sång som präglades av en lätt folkton som verkligen gick tillbaka till den sefardiska myllan. Eller den smekande El Gacela, en sång som bygger på en skriftlärd judes 1100-tals homoerotiska poesi. Provocerande? Ja, tyvärr för vissa. Så det är givet att Vazana förväntar sig negativ respons från de bokstavstrogna.

Skojfriskt med allvar i botten

Fast alla mynt har två sidor, så givetvis bjöds det på en del mer av både det uppsluppna och upptempobetonade sånger också. Typ No kero madre, en skojfrisk sång med allvar i botten om en mammas ständiga tjat om diverse potentiella giftaslämpliga män. Eller Cuando el rey nimrod, en sprittande skapelse saligen saknade Ofra Haza skulle kunna ha gjort under sin storhetstid.

Förutfattade meningar

Och när vi nu ändå är inne på ämnet. En sak är säker; Nani Vazana hr inte uppnått sin potential än. Inbillar mig att detta till stor del handlar om förutfattade meningar. Sedan, visst, på pappret må hennes musik te sig smal, men alla som närvarade på Victoria borde rimligen inse att så kallad världsmusik inte alls behöver vara smal. Alls. Utan snarare vacker, läcker, varierad eller vad ni nu vill. Det om något påmindes man om igår.