Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Michael Keaton
Skådespelare: Michael Keaton, James Marsden, Al Pacino, Suzy Nakamura, Marcia Gay Harden
Premiär: 2024-03-15
Betyg: 3
Temat har skådats förr i belgisk-holländska Mördare utan minne och Liam Neeson-rafflet Memory för några år sedan, och nu ser vi alltså Michael Keaton i egenhändigt regisserade Knox Goes Away göra en yrkesmördare på väg att tappa det, och varför inte. Temat är både fascinerande och obehagligt så det räcker och blir över.
Keaton är John Knox, ärrad hitman som bokstavligt talat börjar se tidens sand rinna igenom timglaset. Beskedet från läkaren är tydligt. ”Se till att få ordning på affärerna. Du har en ovanligt aggressiv demenssjukdom”.
Dags sätta punkt
Bara ett sista (rutin)jobb ska genomföras med partnern Muncie. Sedan är det dags att sätta punkt för mördandet. Men gissa om det spårar ur. Knox tappar fokus och folk dör som inte borde göra det.
Har ställt till det för sig
Detta är upplägget. Sedan händer det oväntade. Frånvarande vuxne sonen Miles ringer plötsligt på dörren. Han har ställt till det för sig ordentligt i kölvattnet på tonårsdotterns oönskade graviditet med en riktig avart till man, modell neo-nasse.
Hjälp önskas, och Knox ställer upp trots att han lever på lånad tid. Samtidigt börjar ett polisteam nysta i vad som kan tänkas ha hänt på ovannämnda brottsplats. och det förhåller sig verkligen inte som det ser ut vid en första anblick.
Planerar sona för allt ont han orsakat
Här bör också påpekas att Knox Goes Away faktiskt inte är särskilt förutsägbar. Historien broderas ut med viss fräschör och mynnar i slutänden ut i en twist jag faktiskt inte såg komma. Mitt i sin från och till-dimma planerar Knox för eftervärlden i ett försök att sona för – i alla fall – en del av allt ont han förorsakat i sitt medvetna liv.
Tempo långt ifrån uppskruvat
Låter detta spännande? Det är det också. På sitt sätt. Dock inte på det där slickade actionladdade Jerry Bruckheimer-sättet. Istället framstår Knox Goes Away i mångt och mycket som en modern noir-historia med viss 70-tals vibe. Tonen är vuxen, filmmusiken makligt jazzig, tempot är långt ifrån uppskruvat och våldet hyfsat brutalt när det väl händer utan hänsyn till amerikansk PG-13-censurgräns.
Är underskattad
Med andra ord är det här en film man gärna vill gilla, och Michael Keaton gör det extra lätt att göra en hygglig tummen upp för helheten. Har alltid tyckt att Keaton är underskattad, och då inte minst i dramatiska roller. Som den här. Eller den som skojare i McDonald’s-biografin The Founder. den som undersökande legendarisk journalist i Oscarsbelönade Spotlightoch den som samvetsgrann småstadsläkare i lysande miniserien Dopesick.
Tilltalande opretentiös stilfullhet
Vad mer? Jo Al Pacino gör en rolig krumelur i egenskap av mentor och vän åt Knox alltmedan ex-X-Mannen Cyklops alias James Marsden gör en känslomässigt utlevande figur som Knox son.
Summa summarum kan man då också konstatera att Knox Goes Away kanske inte rockar världen. Fast samtidigt är det onekligen en sympatisk film som lämnat den moderna flashigheten därhän till förmån för en tilltalande opretentiös stilfullhet lika tidlös som tidsbunden. Vilket förstås är mer än nog för att en tummen upp åter ska komma att begagnas.
