AMERICAN FICTION – smart, roligt och träffande satiriskt om svarta stereotyper

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Cord Jefferson
Skådespelare: Jeffrey Wright, Tracee Ellis Ross, Erika Alexander, Issa Rae, Sterling K. Brown
År: 2023
Genre: Drama, Komedi
Längd: 117 minuter
Visas på Amazon Prime
Betyg: 4

American Fiction har på något sätt lyckats gå under radarn på våra breddgrader. Inte så konstigt kanske eftersom filmen inte fick någon svensk biopremiär. Vad den däremot kunde stoltsera med var fem Oscarsnomineringar när den tiden kom, däribland för bästa manliga huvudroll till Jeffrey Wright och bästa manliga biroll till Sterling K. Brown. Det var dock bara regissören Cord Jefferson själv som vann någon ”gubbe”. För bästa manus byggd på förlaga, icke desto mindre

Fast totalt sett, inte illa marscherat alls ändå, förstås. Och jag är benägen att tycka att American Fiction förtjänar sin framgång. Det här är en ofta rolig, men också melankolisk och sorglig film med vass satir och en intressant poäng.

Tar inte den mest diplomatiska vägen

Samtidigt gör Jeffrey Wright en karaktär inte helt olik den Paul Giamatti spelar i The Holdovers. Inte nog med de båda spelar universitetsprofessorer, de är grumpy äldre medelålders män också, som inte alltid vare sig uppskattar det nya eller tar den mest diplomatiska vägen fram i ett samtal eller i en situation, rent allmänt.

Woke-marinerad student reagerar

Wright är Thelonious Ellison, allmänt kallad Monk, författare med universitetstjänst i Los Angeles, som inte väjer från att vara kontroversiell. Redan i första scenen provocerar han sina studenter genom att skriva ”artificial nigger” på tavlan. Det finns givetvis en poäng med detta, men en tydligt woke-marinerad student reagerar så starkt att hon lämnar salen.

Skriver inte ”tillräckligt svart”

Debaklet slutar med att Monk ombedes ta ofrivillig paus från jobbet obestämd tid. Samtidigt går den monetära biten av författandet dåligt. Flera floppar på rad har följt de senaste åren.

Som om inte detta vore nog har detta gjort att skrivkrampen tagit över, men Monk vägrar böja sig för förläggare som menar att han inte skriver ”tillräckligt svart”.

En orgie av stereotyper

Fast kanske har hans kritiker i branschen rätt. I alla fall ur en kommersiell synvinkel. För på ett bokseminarium i sin uppväxtstad Boston besöker endast spridda besökare hans paneldebatt medan nya stjärnskottet Sinatra Goldens dito är fullsmockad med folk. Men så har hon också skrivit succéomanen We’s Lives in Da Ghetto som är en orgie av alla de svarta stereotyper Monk vägrar att skriva om.

Kåkfarare, ett alternativt jag

I ren frustration över sakernas tillstånd skriver Monk My Pafology, en roman som driver med alla de där stereotyperna han inte kan med. Hans agent ser till så att förlagen får läsa verket ifråga, varpå Monk inte tror sina öron när hans alternativa jag, kåkfararen på flykt, Stagg R. Leigh blir erbjuden 750.000 dollar för bokrättigheterna.

Sedan blir självklart förlagshöjdarna en aning nervösa när Stagg från ena sekunden till den andra insisterar att byta titel på boken till Fuck för att sabotera dealen, men det accepteras det också.

Pris till Fuck?

Från och med nu blir situationen allt mer komplicerad. För när Monks agent skickar Fuck att nomineras till det prestigefyllda priset med det överlånga namnet The New England Book Association Literary Award blir resultatet också att han måste bedöma sin egen bok. Han sitter nämligen samtidigt i litteraturprisets jury, och de andra kollegorna är redan från början benägna att ge det till Stagg. Det är upplagt för både tjafs och en infekterad debatt, således.

Tvingas hantera familjen

Fast tro det den som vill. Hur märkligt det än kan te sig handlar American Fiction om annat också. Som familjen. Alltså, den familj Monk bokstavlingen hållit på avstånd i evigheter, och som han nu tvingas hantera. Inklusive en mor med begynnande Alzheimers och en drogande bror som både har kommit ut som gay på sistone och har förlorat nästan allt i en eländig skilsmässa.

Om att bli en bättre människa

Det finns en historia i allt detta om att ta itu med livet och sluta springa bort från allt det som är jobbigt. Om att förlåta och be om förlåtelse, inte vara så kritisk eller mästrande mot andra. Att bli en bättre människa, helt enkelt.

Betydligt roligare på film med gnällgubbar

Men Monk har svårt att inse att alla andra inte är som han, och att förändring måste till om såväl folk som fä ska orka umgås med honom, men precis som alla andra gnällbubbar – eller för den delen även gnällande kärringar – på film är det betydligt roligare att träffa dem på film än i verkligheten.

Som i detta ofta riktigt roliga alster med den satiriska udden riktad mot förlagens fyrkantiga behov av fack och en skitnödighet när det gäller att vara nere med det ömmande och viktiga vare sig det är en sanning eller inte. Det hela är smart, provocerande och, som sagt, träffande satirisk.

Nyanser bakom pannbenet

Och Jeffrey Wright är förstås lysande som Monk. Han gör sin icke muntergök till figur som något mycket mer än en påfrestande typ som tycker alla andra inte fattar. För det finns nyanser där bakom pannbenet som kommer ut subtilt via små gester och ord. På så vis kommer de igenbommade varma och sympatiska sidorna också i dagen. Dock inte hela tiden, förstås.

Här kan du se American Fiction (2023)