MAGNUM : HERE COMES THE RAIN (SPV) – lämnar in(?) med värdigheten i behåll

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Är det slut med Magnum nu? Efter ett drygt halvsekel. Vem vet, men det ser onekligen mörkt ut. Den 7 januari gick gitarristen och ständige låtskrivaren Tony Clarkin bort efter en kort tids sjukdom 77 år gammal.

Vilket naturligtvis är sorgligt. Det är döden väl alltid. På ett eller annat sätt. Och än sorgligare är det att Clarkin aldrig fick uppleva releasen av nya albumet Here Comes the Rain, som skedde bara fem dagar senare. Eller de smått sensationella listframgångarna i Tyskland, Schweiz och Österrike där bandet parkerade på de nationella försäljningslistornas plats två, fyra respektive tre.

Clarkins sista bidrag håller flaggan högt

Fast sångaren Bob Catley är förstås kvar i egenskap av ende kvarvarande originalmedlem. Kan tänka mig att han känner sig vilsen utan sin vän och trogne bandkumpan i detta nu, men han och resten av bandet kan åtminstone glädjas åt att Clarkins sista musikaliska bidrag utgör något som håller Magnum-flaggan högt.

Det hårdast rockande och storslagen ballad

Vilket på ren svenska förstås betyder att gamla fans lär bli mer än nöjda med det här. Inledande Run Into the Shadows är till exempel en sådan där melodisk hårdrockdänga Clarkin till synes kunde slänga ur sig när helst han ville.

I samma spår snurrar After the Silence och den något rockigare The Seventh Darkness, om världens usla tillstånd, medan Blue Tango med Magnum-mått mätt nog får sägas vara verkets hårdast – nåja – rockande spår. En av albumets absoluta favoriter är dock The Day He Lied, en tämligen storslagen balladartad sak med snygg dramatik som bonus. Lka lätt att var det för övrigt att falla för Some Kind of Treachery, en fin stämningsfull historia med både sparsmakat pianointro och stråkar i refrängen.

Bräcklig och ansträngd röst

Här måste också sägas något om Bob Catley. För, nej vid 76 års ålder orkar inte rösten riktigt med, men den funkar åtminstone okej på skiva. Sångaren låter tidvis väl bräcklig och ansträngd, men känslan i leveransen uppväger i alla fall hyfsat dessa brister, så jag vill inte avskräcka någon från att ge detta album en fair chans.

Glänser på sista spåret någonsin

Slutligen måste nämnas något om det avslutande spåret Borderline. Vi talar taktfast midtempo-rocker här behäftad med ett lätt groove, och jag noterar också att Tony Clarkin fått mer utrymme än vad som oftast är fallet på denna sångsamling. Och rent allmänt på sistone, för övrigt.

Vilket känns bra. Det utgör ett farväl av honom så gott som något att han får glänsa en aning extra på det sista spåret vi någonsin får höra från honom.

Lämnar in med värdigheten i behåll

Och på tal om värdighet. Om det visar sig att Here Comes the Rain blir Magnums allra sista album, så lämnar de om inte annat in med värdigheten i behåll.

Extra plus förresten för omslaget. Långtida konstnärspartnern Rodney Matthews har skapat ett rasande tjusigt fantasyverk, modell 70-tal.