Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Denis Villeneuve
Skådespelare: Timothée Chalamet, Zendaya, Rebecca Ferguson, Javier Bardem, Josh Brolin
Premiär: 2024-03-01
Betyg: 2
Den roligaste reaktionen på den första delen av Dune, som kom 2021, hittade jag på Facebook. Det var den amerikansk filmmanusförfattare, jag har glömt vem det var, som skrev ”Vi är alla skyldiga David Lynch en ursäkt”. David Lynchs filmatisering av Frank Herberts roman Arrakis – ökenplaneten (som Dune heter på svenska), en gigantisk flopp från 1984, må vara märklig och obegriplig, men den är om inget annat snygg och underhållande i sin konstighet, och den har praktiska effekter och annat bra, samt en rad fina skådespelare.
Denis Villeneuves Dune från 2021 var bara ett obegripligt sömnpiller. Tyckte jag – varpå några läsare blev fly förbannade. En tid efter dess premiär fikade jag med en god vän som, till skillnad från mig, läst boken – eller böckerna, är det väl.
Måste ha läst böckerna för att förstå
Han nämnde en rad viktiga inslag i böckerna som inte finns med i filmen, eller som finns med, men som inte förklaras. Man måste ha läst böckerna för att förstå vad det är som händer. Och en adaption som inte kan stå på egna ben är förstås en misslyckad film. Det blir inte bättre av att det är högtravande, bombastiskt, tråkigt och totalt humorbefriat.
Jag såg inte om den första filmen innan jag såg del två. Det orkade jag inte. Och nej, jag kommer inte ihåg speciellt mycket.
Dune: Part Two är väl lite bättre än den första filmen, men det beror mest på att det är mer action i den nya filmen. Med det sagt tycker jag fortfarande att det är ohyggligt tråkigt.
Stellan Skarsgård som ond i tjockisdräkt
Timothée Chalamet, en väldigt blek skådespelare med utstrålning som en gråsten, är tillbaka som Paul Atreides. Han återförenas med Chani (Zendaya), och de blir kära i varandra och pussas. Tillsammans med Stilgar (Javier Bardem) och dennes ökenarmé slåss Paul mot de onda; baron Harkonnen (Stellan Skarsgård i tjockisdräkt badande i olja, eller vad det är, en kryddblandning, kanske), Feyd-Rautha (Austin Butler som ser ut som en flintskallig Bill Skarsgård) och de andra som häckar i mörka betongbunkrar.
Ingen aning om en lång rad rollfigurer
Christopher Walken dyker upp ett par gånger som kejsare. Halvvägs in i filmen anländer Josh Brolin som Gurney Halleck.
En lång rad rollfigurer har jag ingen aning om vilka de är. Charlotte Rampling går omkring med en hårfrisörskegardin framför ansiktet. Rebecca Ferguson är gravid. Dave Bautista är ond, Léa Seydoux glider omkring, och var inte det där Anya Taylor-Joy vi plötsligt fick en närbild på?
Gravallvarlig och fullkomligt humorbefriad
Jag tror att anledningen till att jag omöjligt kan hålla reda på rollfigurerna, och till att jag inte bryr mig det minsta om dem och handlingen, stavas Denis Villeneuve. Han är ingen muntergök. Dune: Part Two är gravallvarlig och fullkomligt humorbefriad. Jag skrattade när den smällfete Stellan Skarsgård rörde sig framåt som en levande sophög, men det var nog inte meningen att jag skulle göra det. Här finns inga som helst försök att lätta upp det hela.
Verkar i första hand vilja göra konst
Ett annat problem med Denis Villeneuve är att han i första hand verkar vilja göra ”konst”. När Ridley Scott gjorde Blade Runner ville han i första hand göra en bra, spännande och tänkvärd science fiction-thriller.
Blade Runner utspelar sig i ett framtida Los Angeles som utvecklats på ett sätt som känns helt logiskt, helt naturligt, vi accepterar denna värld. Blade Runner “blev” konst eftersom den var så skickligt gjord.
Kall och saknar hjärta
Denis Villeneuves uppföljare Blade Runner 2049 saknar allt det som gjorde Scotts film bra, den är kall och saknar hjärta, och Villeneuves framtida Los Angeles känns bara konstruerat, inte som en stad som utvecklats naturligt.
Jag vill minnas en scen med en massa statyer som liksom bara fanns där helt utan förklaring, som vore det en annan stad i ett annat land. Villeneuve verkar främst ha velat göra något ”konstnärligt”.
Ser ofta ut som TV-spel
Estetiskt sett är Dune: Part Two bombastisk, jag kan tänka mig att många blir imponerade. Men det här ser mest ut som om man radat upp en lång rad omslag till Heavy Metal från 1980-talet. Självklart är i princip allting datoranimerat, i synnerhet alla masscener.
Ofta ser det ut som TV-spel. Ibland är det svartvitt, det blir ju mer konstnärligt då. Det är svårt att imponeras när allting är datorgenererat, när allting är möjligt. Modeller, kulisser och praktiska effekter kan skapa en “sense of wonder”, det känner jag aldrig när jag ser datoranimationer.
Inte det lättaste att överföra till rörliga bilder
Det sägs att Frank Herberts böcker är omöjliga att filmatisera. De handlar om filosofi, religion och annat som inte är det lättaste att överföra till rörliga bilder. Om man nu läst böckerna är det möjligt att man kan hitta dessa inslag i filmerna, men för oss andra blir det bara ett enda svårbegripligt och oengagerande mumbojumbo.
Ni som gillade Dune från 2021 lär säkert även gilla den här, kanske gillar ni den här ännu mer. Vi som inte gillade den första filmen ändrar nog inte uppfattning. Två timmar och 45 minuter varar det här. Efter en timme tittade jag på klockan var tionde minut.
Jag såg Dune: Part Twoi en IMAX-salong. Sätena vibrerade mest hela tiden. Det var ganska behagligt, det var som att sitta i en massagefåtölj.
