BATTLE BEAST, Pumpehuset, Köpenhamn den 23 februari 2024 – tummen upp för hela livsbejakande (metal)pengen

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Amasonkvinnan och hennes glada (metal)män är tillbaka. Med hyfsat nya albumet Circus of Doom i bagaget, dessutom. Något ingen närvarande i det välbefolkade Pumpehuset lär ha kunnat undgå igår. Hela åtta nummer var hämtade därifrån.

Utöver detta kunde den statistiksugne även konstatera att restan av sångerna hade hämtats från de två närmast föregående verken No More Hollywood Endings och Bringer of Pain. Vilket inte alls är märkligt. Egentligen.

Tvingades lämna sin egen skapelse

Och nej, jag talar inte bara om att de senaste albumen inte sällan favoriseras när lejonparten av akter där ute på vägarna, utan snarare om att de tre första albumen representerar grundande guraspelaren Anton Kabanens tid med bandet.

Denne tvingades som bekant hastigt och lustigt lämna sin egen skapelse. Delvis med de där typiska kreativa meningsskiljaktligheterna som grund. Bara för att strax därefter bilda minst lika hörvärda Beast in Black, bör tilläggas.

Större show

Men slutet gott, allting gott som det heter. Numera existerar alltså istället två band med hyggliga karriärer istället för ett, och i fallet Battle Beast uttryckte sångerskan Noora Louhimo glatt vid något tillfälle attt vi blir fler och fler för varje gång.

Vilket var alldeles sant. Sant är också att showen blivit större sedan sist. Visst, den är inte enorm, men rök och pyroteknik i form av tomtebloss modell jätte nyttjades titt som tätt denna afton. Och det var roligt att skåda, och inte bara av uppenbara ytliga skäl, utan också för att det visade på hur mycket sextetten suktar efter att spela på de stora arenorna.

Mjölkade drama ur sångerna

Sedan måste jag också säga att hela bandet har växt sedan sist. De har blivit mer underhållande. Ännu roligare, helt enkelt. Och alla inblandade tar för sig mer. Samtidigt är det förstås Noora Louhimo som tar hand om dramatiken.

Efter dussinet år i bandet har hon växt in helt och fullt i sin roll som stark krigarkvinna i metaltappning med förmåga att dra ut på det höga tonerna. Herrarna intill mig visade glatt upp vrålarposen mot varandra och flinade samtidigt mot alla runt omkring varje gång detta hände. Vilket är lätt att förstå. Louhimo mjölkade drama ur sångerna både vokalt och visuellt mest hela tiden.

Tungt amsosfäriskt inledning

Men så vimlar det också om massor av catchy saker i Battle Beasts repertoar, och då gör det knappast ont eller svårt att tolka dem på bästa. Åtminstone underlättar det.

Vilket visade sig från första stund. Inledningen med tungt atmosfäriska Circus of Doom, typisk power metal i Straight to the Heart och Familiar Hell satte som förväntat någon form av ton för den kommande helheten.

Plockade fram sin inre vikingakrigare

Sistnämnda gav för övrigt lustigt nog associationer till ett 80-tals Bon Jovi med metal- snarare än hair metal-garnering. Fast annars har sextetten kanske i första hand ett rykte om sig att i första hand vara just ett power metal-band.

Sådana bangers som Eye of the Storm, Wings of Light och Bastard Son of Odin – i vilken Louhimo verkade plocka fram sin inre vikingakrigare, drog kraftigt åt det hållet, Liksom extranumret Beyond the Burning Skies, för övrigt.

Associationer till James Bond-film

Vi talar avslutning så god som någon, således. Men all som glimmade var trots allt inte enkom power-relaterade alster. Eden gav ett tjusigt pop metal ansikte medan Russian Roulette gav associationer till en temamelodi till en James Bond-film med tydliga hårdrockstendenser och No More Hollywood Endings flirtade en del med symphonic metal.

Tänjer gränserna med fingertoppskänsla

Ja, ni förstår, Battle Beast rör sig lite här och där inom metal- och hårdrockssfären, och det klär dem överlag urmärkt. De tänjer gränserna med fingertoppskänsla. Helsingforsarna fortsätter övertyga med emfas, helt enkelt. Och de gör överlag sina låtar full rättvisa live.

Kassaskåpssäker valuta för pengarna

Dessutom finns det alltjämt en spelglädje som smittar, så valutan för pengarna tedde sig onekligen kassaskåpssäker igår. Sedan kanske flamsandet med Elton John-cover och publiklekandet halvvägs in i det hela inte var alldeles oumbärligt. Men det känns samtidigt futtigt att gnälla i onödan på en i övrigt stark och gedigen show. Så jag avstår. Trots allt. Därför det blir tummen upp för i stort sett hela den livsbejakande (metal)pengen.