TAKIDA – Mattias Larsson om att fylla 25: ”Tiden har gått fort, men jävlar vad mycket vi fått vara med om”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Takida fyller ett kvarts sekel, och det ska givetvis firas. Med ett nytt album och ännu en turné, en opluggad sådan betitlad Boxroom Tour. Men totalt sett har kvintetten avsevärt mer att vara tacksam över från åren som gått. Som ständiga storsäljande album, idel hits, typ You Learn, Better, The Master och icke minst Curly Sue. Samt självklart hela 500 miljoner streams och på sistone ett senkommet genombrott i Tyskland och tydliga tendenser till det samma i resten av Europa.

Enda smolket i glädjebägaren är väl att kritikerna hemmavid aldrig varit särskilt entusiastiska. Snarare tvärtom. Sågningarna kom redan med debutalbumet …Make You Breathe, något bandets ene gitarrist Mattias Larsson har svårt att dra dra några slutledningar av.

– Ja, jag vet inte. Den där grejen har jag funderat över, men vi har lagt det bakom oss. Kanske anledningen är att kritikerna gärna vill vara med och lyfta upp en artist, men vi gå vår egen väg, och några är bittra över det. Samtidigt säljer vi utav helvete av biljetter och skivor och gör enkel rock…

Det sämsta som finns för en del

Enkel rock, ja. Det är lätt att tycka att Mattias underskattar bandets musik här, så jag nämner någorlunda likartade band i post-grunge-svängen som också haft för vana att inte vara några kritikerdarlings. Därmed behöver bandet inte heller ta åt sig av dåliga recensioner.

– Jamen, Nickelback och Creed är ju det sämsta som finns för en del. Medan Lars Ulrich är världens sämsta trummis. Och vi bryr oss inte så mycket. Så de får ha ett fint liv.

Nio plattor inte jättemycket

– Men bortsett från det, så är ni aktuella med ert nionde album The Agony Flame nu. Jag får säga att ni varit relativt flitiga genom åren.

– Ja, och vi har väl aldrig stressat fram något. Sedan är inte nio plattor jättemycket. Vi hinner med med att turnera emellan också. Sedan tror jag det varit tätare mellan vissa plattor när månen stått rätt. Men på samma gång är det jätteviktigt att ha skoj också.

Lättare släppa loss i sinnet

– Svaret på nästa fråga är ganska givet för mig med tanke på det du sade precis; men tycker du det blivit lättare eller svårare för er att skapa ny musik genom åren?

– Oj, oj, nej, det vet jag inte. Nämen, det är väl ganska likt på ett sätt. Det är ganska mycket jobb, men jag tycker det underlättat för oss att dela idéer med varandra. Annars har det varit sig ganska likt vad gäller att släppa loss i sinnet. Fast sedan har vi blivit klart bättre på instrumenten också. Den här gången kände vi att vi kanske inte behöver ta om något hundra gånger längre. Det räckte med femtio istället.

Känns mer genomtänkt

Mattias ger intryck av att vara en blygsam man. Han verkar inte vara någon direkt vän av stora ord, så när jag påpekar att deras skivbolag betonat att bandet arbetat ovanligt målmedvetet denna gång vore det synd att hävda att han slår sig för bröstet, men lite stolthet över vad man presenterat kan allt märkas hon honom. Trots allt.

– Vi försöker att alltid göra vårt bästa, och vi kände redan från början att det skulle bli väldigt bra den här gången. Dessutom hade vi mindre tidspress, det fanns inget datum för deadline. Så den här skivan känns mer genomtänkt. Vi har lagt ner den tid vi velat, och det var skönt.

Riktigt jävla bra nu

– Det är ju Robert (Pettersson, sångaren) och Chris (Rehn, trummisen) som producerat tillsammans för fjärde gången i rad.

– Det låter som om de börjat hitta formen för sitt samarbete nu?

– Ja, men absolut. Det har ältats fram en form för det, så börjar bli riktigt jävla bra nu. Så det kan jag hålla med om. Vi andra jammar allihopa fram och presenterar idéer för att Robert och Chris, så att de ska kunna forma dem till något som träffar målet.

Sorgen alternativt vemodet flödar

– Ni har döpt skivan till The Agony Flame. Hur kom ni fram till det? Har det något med reaktionen på det usla tillstånden i världen att göra?

– Ja, alltså texterna är Robbans, så det kan jag inte svara på. Det är ju han som sjunger, men ha vill inte heller prata så mycket om texter. Men det här är vad Robban kände när han skrev skivan.

Vad sångaren kände när han plitade ner texterna ges det för övrigt en antydan om till alla som betraktar det väldigt 90-talsdoftande omslaget. Sorgen alternativt vemodet formligen flödar över från bilden av en får man förmoda ung kvinna i profil, och Mattias håller med. Åtminstone vad gäller vemodsbiten.

– Alltså, vemod är en sådan häftig känsla, som inte behöver vara negativ. Vemod kan vara en befriande känsla i en låt. Den är väldigt stark. Om man kan skita i allt det jobbiga? Ja, absolut. Det kan vara vackert.

Akustisk turné väldigt uppskattad

– Men för att nu återgå till det där stora soundet på albumet. Varför åka ut på en akustisk turné när ni nu har släppt en så ”mäktig” skiva?

– Haha, ja det var väl…vi gjorde ju en liknande grej för tio år sedan, och vi har väl snacket om att göra det igen. Det var ju väldigt uppskattat och för några år sedan var det bokat. Vi sade ”Då gör vi det”…

Många drabbades hårt

– Och sedan kom pandemin?

– Ja, den ställde till saker. Den drabbade oss alla. Det var några vakuum år där. Många drabbades väldigt hårt, men vi klarade oss hyfsat. Det finns ju de som hade det mycket värre. Vi har ju kollegor som får betalt per timme. De fick sina verksamheter helt förstörda. Det var allt från att hyra ut högtalare till att få betalt per gig.

Takida har klarat sig bättre

Mattias överdriver knappast. Endast folk som levt i en grotta har kunnat vara ignorant för hur hårt artistbranschen drabbades av ovannämnda farsot. Samtidigt finns det verkligen grund för att Takida klarat sig bättre än många andra. I år har bandet slitit i tjugofem år, vilket onekligen gett lön för mödan.

– Oj, ja jävlar vad fort det gick. Vi ser på bilder ibland då jag tänker ”Jävlar vad ung Tomas (Wallin, gitarrist) ser ut. Tiden har gått fort, men jävlar vad mycket vi fått vara med om. Håret har blivit grått nu, men vi är tacksamma för att vi fortfarande får vara med.

Svårt tänka på de första åren

– Men hur ser du rent allmänt på er karriär så här långt? Hade du personligen kunnat tänka dig att det skulle gå så bra som det faktiskt gjort?

– Jag vet faktiskt inte. Det är svårt att tänka på de första åren. Några av oss är i femtioårsåldern nu, och då på den tiden kunde jag inte se att jag skulle stå på scen idag. Så nej, kanske inte. Men jag är glad att det blivit så.

Måste våga vara ute

– Men hur förklarar du den konstant höga jämnheten i populariteten här hemma i Sverige. Nu har ju faktiskt inte haft några dippar att ala om hittills?

– Nej, tack och lov för det. Inte vet jag. Vi jobbar hårt med låtarna, och man måste våga vara ute, skita i annat och inte vara trendig. Man kan inte göra ”quick fixas” och snabba på saker. Vi kör fullt ut på det. Vi kör det gamla tänket. Vi är väl mer kvar i albumtänket. Vi släpper en bok istället för kapitel. Ungefär så.

Biljetterna säljer på bra

– Och framgångarna i Tyskland är väl ett bevis så gott som något på att ihärdighet lönar sig?

– Ja, men så är det väl. Det är jävligt spännande. Det är väl tio år sedan vi började spela där, och vi fick bra gensvar redan då. Men det gick jävligt långsamt. Sedan kom pandemin. Det var frustrerande , men det visade sig att fansen fanns kvar. I april ska vi gör vi tio, tolv spelningar, och det säljer på bra. Så tyskarna hade inte alls glömt bort oss. De satt och väntade på oss, och de har till och med fått flytta upp oss till större arenor.

Fansen gör tatueringar

– Det verkar ju väldigt lovande?

– Ja, det känns bra med Tyskland och resten av Europa. Det är som om man är tjugotre igen. Fans står utanför och vill ha autografer. Sedan när det gäller Tyskland, så är det ett sådant stort land. De vågar säga högt att de gillar Takida. De är så hängivna. De gör tatueringar, senast hade vi en fan som tatuerat in vår logga. Det gäller att få till den där stämningen vi vill ha, och det får vi i Tyskland.

Det går inte åt helvete

– Så då är det väl som det stor i ert senaste pressmaterial: ”Framtiden är oviss för världen i stort, men det ser ljust ut för Takida”?

– Haha, det stämmer. Men det kommer att lösa sig i världen också. Det går inte åt helvete. Men det gäller för oss att ta vårt ansvar och skriva om bra saker för att åtgärda det dåliga.

Röda mattan har inte känts nödvändig

– Samtidigt verkar ni hålla väldigt låg profil. Det är sällan man hör något om er när ni inte är aktuella med en skivor och turnerande?

Nämen, röda mattan och sådant har väl inte känts nödvändigt. Det är ingen aktivt val, men det kanske hade förstört för musiken. Musiken får räcka. Dom flesta i gänget har andra jobb. Då kan man göra musiken rättvisa. Vi behöver inte kompromissa och vara med i varje matlagningsprogram. Vi gör musiken för att den ska bli som vi vill, inte för betalningen.

Handlar om att ge och ta

– Men nog skulle ni allihopa kunna leva på musiken om ni ville?

– De skulle vi nog kunna, men det är inte därför vi gör det här. Vi vill göra musik och ha kul också. Och göra det när vi vill.

– Fyra av er har hållit ihop ända från början. Varför han ni klarat det när så många andra misslyckats?

– Vet inte. Men vi kanske hittat våra roller. Vi har bråkat på rätt sätt, och tagit hjälp när vi inte klarat av något själv med relationerna. Då får man ta hjälp om van vill fortsätta hålla ihop. Det handlar om att ge och ta.

Det du hör och ser

– Slutligen; vad är den största missuppfattningen om er?

– Nej, det vet jag faktiskt inte. Det har jag fan inte koll på. Jag tror vi är precis det du hör och ser.

Turnéschema Boxroom Tour
15/2 Cirkus, Stockholm
16/2 Uppsala Konsert & Kongress, Uppsala
17/2 Heymakers, Falun
21/2 Växjö Konserthus, Växjö
22/2 Jönköpings Konserthus, Jönköping
23/2 Halmstad Teater, Halmstad
24/2 Konserthuset, Helsingborg
28/2 Kulturens Hus, Luleå
29/2 Sara Kulturhus, Skellefteå
1/3 Konserthuset, Gävle
2/3 Tonhallen, Sundsvall
7/3 Idun, Umeå
8/3 Västerås kongress, Västerås
9/3 Mässhallen, Karlstad
10/3 Konserthuset, Göteborg
13/3 Crusehallen, Linköping
14/3 Apollon, Trollhättan
15/3 Åhaga, Borås
16/3 Conventum, Örebro
22/3 Malmö Live, Malmö
23/3 De Geer, Norrköping