SANNE SALOMONSEN, Slagthuset, Malmö den 9 februari 2024 – dängor, ballader, historier och en Rock mama som åldras med stil

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Hon är äntligen tillbaka på svensk mark, Danmarks rockmamma Sanne Salomonsen. På tiden, tycker förmodligen många, inklusive undertecknad. Sångerskan har trots allt ett uttalats ett starkt fäste även i Sverige och i fredags var det Malmös tur att välkomna henne upp på scen i turnéns andra konsert av totalt nio.

Fast någon typisk standardshow á la Greatest Hits var det inte riktigt tal om. Snarare handlade det om en promenad ner för minnenas aveny kompletterad med personliga historier och betraktelser från såväl musiklivet som den privata sfären.

Musik och Berättelser

Det är alltså bara logiskt att sångerskan vala att kalla denna turnévända för Music & Stories, och denna varudeklaration är knappast överdriven. Det talande ordet hade nästan lika stor betydelse som det sjungna, och det sistnämnda framfördes överlag med betoning på det organiska av det backande tremannabandet i vilket bland annat duktige guraspelaren och tillika Sannes (och ex-mannen Mats Ronanders) son Viktor Ray Salomonsen Ronander ingår.

Överlag vilade det en skönt avslappnad stämning över hela tillställningen, men så mer eller mindre skrek den tämligen enkla, men samtidigt mysiga scenmiljön ut en familjär känsla över den i det närmaste fullsatta salongen.

Inte konstigt publiken tände till

Vad sedan gäller själva repertoaren blandades de allra största dängorna med för oss svenskar lite mindre kända alster. Fast öppningen var förstås ett nummer från de allra mest uppenbara popsakerna, Kærligheden kalder. Inte konstigt publiken tände till direkt, får man väl säga.

Soulpop, disko light och Lasse Holm rockstyle

Denna följdes av Haven’t I Been Good to You, ett av spåren från Little Feat-samarbetet Language of the Heart. Soulpop med slickad bluestouch är nog en hyfsat precis beskrivning här.

Hvis du forstod, en annan stor dansksvensk hit var förstås trevlig disko light medan frispråkiga Taxa framfördes modell taktfast Lasse Holm rockstyle av upphovskvinnan själv. En av kvällens absoluta höjdpunkter, om ni frågar mig. Och Sanne kunde inte nog berömma Holm, åttio år ung. ”Jag älskar honom”, var kontentan i resonemanget.

Nummer med Marie Fredriksson

Fast vad jag försöker säga här är nog att Salomonsen under årens lopp med god framgång rört sig över ett tämligen brett spektra stilmässigt. Samtidigt är det inget som direkt förvånar, allra minst det faktum att hon så ofta träffat rätt med sina ballader. I det närmast utsålda Slagthuset lyste sådant som soft bluesdoftande Drift Away, ett nummer sångerskan brukade göra med Marie Fredriksson.

– Hon betydde väldigt mycket för mig, sade hon och såg tydligt rörd ut.

Berättade om sin stroke

Detta var dock inte enda gången känslorna rullade ut över publiken. När veteranen berättade om sin fruktansvärda stroke för arton år sedan och följderna som länge lämnade henne förlamad och oförmögen att sjunga, förmedlades nakna känslor som sånär fick ögonen att bli vattniga.

– Det var för jävligt, sade Salomonsen utan omsvep och berättade att kollegan Thomas Helmig ringde upp när det var som värst, och han hade skrivit en sång. Ingen av de mera kända här i Sverige, förstås. Men vännens låt fick sångerskan att våga försöka sjunga igen.

Kvällens finaste blickade tillbaka

Givetvis avverkades även detta nummer, vilket väl får sägas var en ynnest för oss som var där. För visst var lågtemposaken Det er hvad det var en svängigt sak om livets naturliga nergångar som varsamt smekte trumhinnorna.

Frågan är dock inte om kvällens finaste nummer var vemodiga Hjem, om att blicka tillbaka på livet och att ha hittat…hem. I stort sett bara piano och sång kunde höras. Så enkelt och så vackert.

Visst älskar vi Sanne

Fast sådär kunde ju inte konserten avslutas. Då krävdes tempo och allsångspotential, så vad kunde då passa bättre än AIDS-insamlingslåten Den jeg elsker, elsker jeg. Och visst älskar vi Sanne. Således var det få som inte stämde in i allsången när refrängen kom.

Summa summarum. Tummen upp för en sångerska som åldras med stil utan att tappa vare sig förmågan, yrkesstoltheten eller den jordnära sympatiska (rock)charmen. Så vänta inte för länge med att göra Sverige den äran igen, Rock mama.