Klicka på bilden, för att se hela bilden
Laura Pausini är långt mer än bara en affär för det italienska folket, i mångt och mycket är hon precis som landsmannen Eros Ramazzotti en internationell popstjärna. Vid närmare eftertanke fanns till och med en tid då hon var en svensk angelägenhet. På fullt allvar, till och med.
Året var 1996 hennes album Le pose chi visir nådde en andraplats som bäst på vår nationella albumlista. Uppenbarligen gick sångerskans smäktande balladpop hem även i kalla norden.
Danpopighet med electrotouch
Men det är tjugoåtta år sedan. Enorma mängder vatten har runnit under broarna, och inte minst; hela elva ytterligare album har släppts av sångerskan sedan dess.
Det senaste, Anime Parallele såg mig ovetandes dagens ljus redan en kort tid innan julhysterin drog igång förra året, och någonstans hade jag väl, när ignoransen om detta väl var historia, förväntat mig ännu ett album i den tradition Pausini alltid anammat. Men så är alltså inte fallet. Istället tycks förnyelse ha varit ledordet i studion denna gång. Unga nya producenter värvades, varpå tempot på spåren höjdes, och soundet fick karaktären av danspoppighet med electro-touch.
Inte vad man förväntat sig få höra
Detta är för övrigt ingen överdrift. Inledande Zero sätter tonen och Un buon inzio bokstavligen följer i dess spår. Även titelspåret är den typ av nummer som man aldrig förväntat höra från denna slitstarka artist.
En sak som Eppure non è cosi kan väl bäst beskrivas som house light medan starka Venere nog får sägas stå med ena benet i det nya och det andra i klassiskt poppig Pausini.
Gamla fans behöver inte förtvivla
Durare minner dock mer om den ”gamla goa” Laura. Vi talar i termerna ännu en smekande ballad av den typ hon vårdat i över tre decennier. Cos è och Davanti a nog passar också in i detta välbekanta fack, så gamla fans behöver med andra ord inte alldeles förtvivla. I alla fall inte från början till slut.
Inte något typiskt släpp
Samtidigt framstår Oltre la superficie som en av få svängiga popmaränger utan det där moderna danssoundet, så någonstans kan man väl tycka att vokalissan trots allt gjort ett gott försök att komma vidare musikaliskt. För säga vad man vill, Anime Parallelle är inte något typiskt släpp från henne.
Trettio års samarbete inget att fnysa åt
Å andra sidan kan en gammal fan vara glatt förvissad om att låtskrivaren Cheope alltjämt finns med i leken. Han fanns listad som upphovsman redan på Pausinis andra album Laura från 1994, och hänger fortfarande med fram till våra dagar. Tre textcredits och en musikdito kan mannen stoltsera med denna gång. Detta måste väl betyda något. Snudd på trettio års samarbete är trots allt inget att fnysa åt.
Fräschör antyder nytänkande
På samma sätt kan jag se både poängen och den önskan att göra något nytt. Och med facit i hand går det inte att komma ifrån att det vilar en viss fräschör över detta verk. En fräschör som mer än antyder ett visst nytänkande. I alla fall delvis.
Fast låtmässigt skulle jag knappast vilja påstå att Anime Parallele kan hävda sig mot Pausinis bästa stunder. Missförstå mig inte nu, det här är inget dåligt album, men materialet framstår onekligen som en aning ojämnt.
Hade föredragit förfining
Dessutom; om nu sanningen ska fram. Och det ska den ju. Så hade jag nog trots allt föredragit om sångerskan fortsatt förfina och utveckla det ursprungliga, tidlösa och mer organiska (pop)uttryck – kolla till exempel in senare års utmärkta fullängdare, typ Inedito och Simili – som visat sig vara så fruktbart för henne genom åren.
Kan förlita sig på sin mognad
Pausini behöver med andra ord inte anamma någon trendängslan. Hon fyller femtio i maj och kan förlita sig på sin uppenbara mognad istället. Så låt oss se Anime Parallele som ett hyfsat mellanspel, snarare än ett tydligt löfte om en kursändring.
