Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Yorgos Lanthimos
Skådespelare: Emma Stone, Mark Ruffalo, Willem Dafoe, Ramt Youssef, Jack Barton
Premiär: 2023-01-26
Betyg: 4
Innan Poor Things rullat på bioduken framför undertecknad fanns onekligen en tveeggad inställning till Yorgos Lanthimos alster. Ska nämligen villigt medge att endast The Favourite och The Killing of a Sacred Deer hade avnjutits innan dess, och emedan jag verkligen uppskattade förstnämnda så var det svårt att stå ut med det övermaga pretentiösa och konstifika anslaget/stilövningen i sistnämnda.
I min bok är det trots allt mycket lättare att uppskatta det utflippade än det arty farty. Var gränsen mellan dessa båda ytterligheter är förstås i betraktarens ögon, men i fallet Poor Things stannar nog omdömet vid det utflippade. Skönt utflippat till och med. Även om det också villigt ska medges att det här också är en film med en väsentlig andel mörker och tragik både i för- och bakgrunden.
Att leka gud med liv och lem
Vad det hela handlar om? Well, helt lätt att referera handlingen är det inte. Det är mycket på gång, skulle man kunna hävda. Men vi gör väl ett försök. Vi befinner oss i en slags alternativ viktoriansk tid, och i handlingens fokus ser vi en viss Bella Baxter. En gång i tiden slängde hon sig av okänd anledning handlöst ner från en klippa ner i havet. Dog gjorde den unga kvinnan emellertid inte. Istället fiskades hennes kropp upp av Godwin Baxter, en minst sagt udda vetenskapsman med deformerat ansikte som ägnar sig åt att leka gud med liv och lem via diverse experiment med djur.
Frankenstein en given ingrediens
Och människor, bör tilläggas. Bella i sin nuvarande skepnad är nämligen resultatet av Godwins faiblesse för att leka Frankenstein, Mary Shelleys klassiker verkar i alla fall ha varit en given ingrediens här, men jag avstår från att exakt avslöja på vilket sätt. Klart är dock att Godwin gjort sitt bästa för att hålla sin skyddsling borta från verkligheten utanför sin jättevåning. Inte så konstigt kanske eftersom hon i sin nuvarande reinkarnation går stabbigt, spottar ut ”äcklig” mat och saknar både impulskontroll och vanligt vuxet ordförråd.
Kavaljer en notorisk häradsbetäckare
Fast Bella förmågor förbättras lyckligtvis gradvis. Vilket kan behövas eftersom hon längtar efter att få se världen utanför hemmets trygga vrå. Och tro det den som vill, det finns verkligen en kavaljer som lyssnar där ute. Till hennes räddning kommer Godwins bekant Duncan Wedderburn, en flashig advokat med rykte om sig att vara en notorisk häradsbetäckare. Denne lovar guld och gröna skogar.
Begränsas av samhällets konventioner
För det är liksom mer än uppenbart att han uppskattar Bellas frispråkighet. En frispråkighet som i och för sig mest handlar om att hon saknar sociala gränser. I alla fall initialt. För i slutänden inser hon att hon begränsas av samhällets konventioner, moral och outtalade gränsdragningar för kvinnor. Att det sedan dras tydliga paralleller till dagens samhälle är bara en fullt logisk poäng.
Att inte anpassa sig
Men hur som helst, snart befinner sig Duncan och Bella på resande fot i Europa. Paret partajar och har intensiv sex i lyxmiljö så det står härliga till. Samtidigt börjar Bella både förstå sin omgivning, och upptäcka vad hon själv vill i livet, och det är inte att anpassa sig till männen med kontrollen.
Att relationen med Duncan i slutänden i slutänden havererar är således givet, och när allt är slut, inklusive pengarna kickar Bellas praktiska sida in. Så i Paris, kärlekens stad av alla ställen, ter sig ett arbete på bordell som en bra idé. Tills det inte gör det, det vill säga.
Nakna på mer än ett sätt
I och med detta är vi inne på sex, och det finns onekligen en närmast över måtta av den varan i Poor Things. Pryda göra sig med andra ord inte besvär, men här måste jag ändå säga att jag mina tankar mest går till Emma Stone i huvudrollen. Det framgår så tydligt att hon har kastat sig handlöst in i Bella-rollen. De avklädda scenerna utgör förvisso endast toppen på det fantastiska isbergen, men de är definitivt nakna på mer än ett sätt. Modigt är nog ordet jag tänker på här, så Oscarsnomineringen är välförtjänt.
Ren och skär filmkonst
Sedan är det bara att garnera med starka skådespelarinsatser av i synnerhet Mark Ruffalo och Willem Dafoe i Duncan- respektive Godwin-rollen för att inse storheten i sammanhanget.
Och säga vad man vill, men Yorgos Lanthimos är verkligen speciell, och det är definitivt Poor Things också. Det här är ren och skär filmkonst. Agerandet är som sagt lysande, fotot urläckert, scenografin vacker och storyn alltifrån å ena sidan rörande, tragisk och rolig till å andra sidan vansinnig och provocerande.
Men ni som frågar om huruvida Poor Things är för alla lär få ett nekande svar från mig. Det skulle jag inte med gott samvete vilja påstå.
