Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Sean Lahiff
Skådespelare: Alexandra Park, Sisi Stringer, Harry Greenwood, Darren Gilshenan, Brendan Rock
Premiär: 2024-01-26
Betyg: 3
Idag, den 26:e januari, är det minsann Australiendagen. Det ni! Hur firar man den? Till exempel genom att gå på bio och se en australisk skräckfilm.
En av förra årets bästa skräckfilmer var den australiska Talk to Me. Det var den ganska hajpad film. Carnifex, i regi av långfilmdebuterande Sean Lahiff, har jag aldrig hört talas om. Den hade premiär i Australien redan i december 2022. Men det är ju kul att en liten australisk monsterfilm inte bara släpps i Sverige, den går även upp på bio.
Något man skrämmer barn med
Carnifex bygger på legenden om Drop Bear. Drop Bear är en jättelik, köttätande koalabjörn – och nej, Drop Bear finns inte på riktigt, den är bara något man skrämmer barn med i Australien. Å andra sidan är djurlivet i Australien på pass bisarrt att denna varelse mycket väl skulle kunna existera. Jag hade gått på det om någon berättat för mig om besten.
Sean Lahiff har gjort en naturthriller med betoning på natur. Det medverkar bara fem skådespelare i hans film, sex om man räknar en hund. Lahiff och hans filmteam har varit djupt inne i de australiska skogarna och filmat djurlivet, så vi får se mängder av känguruer, koalabjörnar, pungråttor, fåglar och annat.
En sann legend
Alexandra Park spelar dokumentärfilmaren Bailey, som följer med två naturvårdare (spelade av Sisi Stringer och Harry Greenwood) in i skogarna som härjats av skogsbränder. Bailey ska dokumentera dessa naturvårdares arbete med djuren som flytt undan bränderna. Kanske hittar de några nya, okända djurarter? Jo, det gör de, förstås. Åtminstone en. Det visar sig självklart att legenden om Drop Bear är sann.
Problem med berättartempot
Carnifex är en sympatisk liten film och de tre huvudpersonerna är sympatiska även de, vilket hjälper. Men det går inte att komma ifrån att Carnifex är en film med en del problem, framför allt vad gäller berättartempot.
Råkar illa ut först efter en timme
Med undantag för en kort scen ungefär tjugo minuter in i filmen, där en kille attackeras- och dödas av Drop Bear utanför bild, måste vi vänta nästan en hel timme innan de tre huvudpersonerna råkar illa ut, och då är det bara en halvtimme kvar av filmen. Fram tills dess händer det inte mycket mer än att det pratas om Australiens djurliv och dessa djur filmas, främst nattetid.
Svårt se hur monstret ser ut
Större delen av filmen utspelas på natten, vilket förstås också är ett problem – det är ibland svårt att se vad som händer. Det är svårt att se hur det ondskefulla monstret faktisk ser ut. Fast det är klart, mörkret döljer förstås eventuella dåliga effekter.
Att likna vid Cujo
Den här typen av film – Hajen i skogen – brukar innehålla mängder av attacker på intet ont anande campare och svampplockare, jämför till exempel med Grizzly från 1976. Det finns inga högar av lik i Carnifex. Den här filmen är snarare att likna vid Cujo, eftersom här förekommer långa scener där Bailey gömmer sig i en bil medan monstret smyger bland buskarna utanför.
Känns som en dokumentär
Trots mina invändningar ger jag filmen godkänt. Den blir lite spännande på slutet. Skådespelarna är bra, framför allt Alexandra Park, och filmen känns faktiskt som en dokumentär, vilket gör den lite unik. Filmteamet var trots allt därinne i skogen bland alla djur och filmade.
Jag avundas dem inte. Skogar, camping och naturliv är det värsta jag vet, jag tycker att det är illa nog med snitslade promenadstigar. Jag blir livrädd när jag ser ett rådjur hundra meter bort.
