Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Samantha Jayne och Arturo Perez Jr.
Skådespelare: Angourie Rice, Renée Rapp, Aulií Cravalho, Jaquel Spivey, Avantika
Betyg: 3
Premiär: 2024-01-12
Tjugo år efter originalet med Lindsay Lohan kommer en remake. Eller remake är väl att ta i eftersom denna skapelse mer påminner om Broadway-uppsättningen. Mean Girls 2024 har således blivit en musikal, och det ska villigt erkännas att det finns en del catchy bitar med bitande lyrik att avnjuta när nu musiken får låta historien tala.
Fast denna – storyn alltså – är förstås den samma som då det begav sig. Dessutom är Tina Fey tillbaka både i egenskap av manusförfattare och i rollen som lärarinnan Ms. Norbury. Så mycket är sig trots allt likt.
Kändisar i originalet
Dock kan jag tycka att rollbesättningen i originalet var starkare. Eller kanske snarare mer karismatisk. Då det begav sig såg man folk som Feys komikerväninna Amy Poehler, Rachel McAdams, Lizzy Caplan och Amanda Seyfried. Vilket man inte gör här.
Fast med detta sagt, ingen skugga bör falla över skådespelarna. De levererar överlag, och alltid med en hyfsat hög lägstanivå som given ambition.
Samtidigt är det som någon klok amerikansk recensent skrev. Nämligen att det Mean Girls 2024 har som främsta vapen är ett starkt berättande. Ett berättande därtill, som är edgy och vasst och sätter fingret på high school-helvetets fallgropar, bör tilläggas.
Mot toppen i näringskedjan
Vi talar om en värld där yta och image är nästan allt. I alla fall måste det vara så om målet är att tillhöra de mest populära högst upp i det skoningslösa klättrandet mot toppen i näringskedjan. Och än värre har det blivit sedan originalfilmen blev till. Då det begav sig fanns det liksom knappt mobiler och definitivt inga sociala medier.
Mer visuellt fluff
Men med detta sagt skulle jag nog ändå vilja hävda att satiren över livet i skolmiljön skildrades med mera tyngd och till mer effekt än i denna nya skapelse. Denna version präglas mer av visuellt fluff än föregångaren, och någonstans gör det också avtryck på helheten.
Chans att bli bästis
Historien om outsidern Cady som kommer till en ny skola, och får en chans att få bli bästis med tjejerna i den coolaste och hetaste men inte nödvändigtvis smartaste konstellationen The Plastics backar dock inte från att titta närmare på den förnedring och nedlåtande attityd som dess ledare Regina utsätter sina väninnor för.
Lika roligt är det inte för henna att själv hamna i offrets position. Samtidigt blir Cady en lika stor bitch när hon tar över väninnans position. Innan hon lär sig av konsekvenserna det vill säga. Sveket mot de båda vännerna i gay-/flatduon Damian och Janis, filmens uppenbara samvete är svårt.
Du blir inte smartare för att…
Men naturligtvis slutar det hela i dur. Ett peppigt moraliskt uppbyggligt tal av rektorn nära klimax till skolans elever i gympasalen med klokheter som ”Du blir inte smartare för att du säger att någon annan är dum” går in i skallen på de som mest behöver det. Typ.
Filat bort vassa kanter
Fast när det kommer till kritan går det inte att komma ifrån att denna färgstarka filmkaramell filat av en del av de vassa kanterna till förmån för det visuella showelementet. Detta går därmed också i linje med det faktum att skojfriskheten i både pratad och sjungen. Icke att förglömma.
