Klicka på bilden, för att se hela bilden
Hon är ikon, levande legend, megastjärna, countryns first lady. Ja, också är hon Rockstar nu helt plötsligt också. Det är i alla fall vad nya albumet med samma titel förkunnar. Verket innehåller hela trettio låtar spridda över en maffig dubbel-CD, och värt att notera här är att endast två spår inte har någon backande gästartist.
Som historien går vad gäller projektets bakgrund tackade Parton initialt nej till att bli nominerad till Rock and Roll Hall of Fame med motiveringen att hon inte sysslade med rock, men ändrade sig när hon informerades om att detta inte var ett krav.
Mäktig lista med gästinhopp imponerar
Fast veteranen bestämde sig likväl för att göra ett rockalbum. Eller rockalbum är väl en sanning med modifikation. En hel del kan karaktäriseras som pop, annat just rock medan countryn också tidvis klingar fram. Sistnämnda förmedlar stjärnan allt som oftast oavsett genre. Rösten är trots allt det instrument som mer än något annat andas country.
Och som antyds här ovan. Den mäktiga listan med gästartister imponerar. Sedan skulle jag inte vilja påstå att det inledande egna kompositionen och tillika titelspåret Rockstar sätter tonen. Däremot rockar det vildare än det mesta på denna mastiga dubbel. Richie Samboras gitarr har fått mer utrymme än vad många förmodligen förväntat sig. En lekfullt kul öppning. På min ära.
Sågande av giriga politiker
Sedan måste också ges credit för en annan originalsång, World on Fire. Tunggung, fet refräng, uppmärksammande av världens tillstånd och sågande av giriga politiker. Samt dessutom smittande catchy och ordentligt taktfast. Så vad mer finns att önska? Svara inte. Frågan är retorisk.
Pat Benatar-cover knockar
Och när vi nu ändå är inne på rockers. I Hate Myself for Loving You i duett med Joan Jett levereras också på likartat övertygande sätt. Lika självklart knockar Heartbreaker i sällskap med Pat Benatar. Wow, är man benägen att utbrista.
Storheten hos Hearts USA-etta
Och då har jag ändå inte nämnt något om Hearts Magic Man, i vilken ena halvan av systerduon, Ann lyser upp helheten. Var länge sedan jag hörde denna forna USA-etta, hade glömt groovet och dramatiken den besitter. Men här påminns man onekligen om dess storhet.
Duett med Rob Halford
Ännu en Dolly-signerad originalare kan höras i Bygones, duetten med Rob Halford. Måste säga här att jag är imponerad över standarden i hennes låtskrivande på detta verk. Sedan borde man kanske inte bli det med tanke på det trackrecord hon besitter, men ändå. Man upphör aldrig att förvånas.
softa saker och västkustrock
På andra sidan spektrat hittar man de softa sakerna. Som REO Speedwagons USA-etta Keep on Loving You med tillhörande nerviga Dolly-inpass, en dramatisk Wrecking Ball tillsammans med guddottern Miley Cyrus och den egna vemodiga Bittersweet med Michael McDonald som sångpartner.
70-talets västkustrock uppmärksammas också i form Bob Segers Night Moves med Chris Stapleton som stand in för Seger. Upphovsmannen själv har nämligen pensionerat sig, men countrysångaren gör originalet rättvisa.
Känns inte oumbärligt
Med andra ord är mycket på Rockstar både gediget och starkt. Sedan känns väl inte allt oumbärligt. (I Can’t Get No) Satisfaction känns mest bara uttjatad även om Pink och Brandi Carlisles närvaro förvisso är tilltalande. Samma känsla ger de likartade tolkningarna av The Police Every Breath You Take och Elton Johns Don’t Let the Sun Go Down On Me. Hade gärna sett mindre slitna covers signerade dessa akter.
Covers man inte behövt sakna
På samma sätt kan det tyckas väl kaxigt att tolka sådant som Purple Rain, Stairway to Heaven och Let it Be, och det är det förstås också. Å andra sidan är det ju Dolly som gör det, så varför inte? Kan man ju tycka. Men Purple Rain känns inte riktigt som hon. Dessutom finns det onekligen också andra covers än Prince signatur man inte behövt sakna på detta mastiga verk.
Varför skulle hon göra mer country?
Men nog med gnäll nu. Tänker inte tjafsa om vare sig att Dolly är ”omodern” i sina val, att arren doftar 80-tal eller att hon gjort för mycket rock. Eller att det är för lite country. Och på tal om sistnämnda, varför skulle hon göra mer än vad hon defacto gjort denna gång? Det lär väl rimligen bli country på nästa platta ändå. Dessutom går ju det hela faktiskt under titeln Rockstar.
Verkar ha haft roligt
Fast visst, spretigt kan det hela väl tyckas vara. Men med detta sagt, på det hela taget är det här ändå ett välgjort proffsigt och icke att förglömma oftast riktigt underhållande album.
77-åringen är inte bara i form vokalt, hon verkar också ha haft roligt med alla sina musikaliska kändisvänner, och det tycker jag märks rätt tydligt på det som strömmar ut ur högtalarna. Därför är det också lätt att tycka att de som varit snabba att mer eller mindre såga Dolly här framstår som rediga tråkmånsar.
