MAESTRO – biopic med skyhöga artistiska ambitioner

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Bradley Cooper
Skådespelare: Carey Mulligan, Bradley Cooper, Matt Bomer, Vincenzo Amato, Greg Hildreth
Land: USA
År: 2023
Genre: Biografi, Drama, Historia
Längd: 129 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 4

Medan många biopics ser ut som illustrerade wikipediasummeringar av kända människors framgångar så väljer Bradley Cooper att gå en annan väg. Vad vi anade redan i A Star Is Born blir ultratydligt i Maestro – karln har skyhöga artistiska ambitioner och tänker inte kompromissa en millimeter.

Lär publiken sig något om Bernstein? Kanske lite grand. Men fakta är inte i fokus utan Konsten och Känslan. Som åskådare får man stundom intrycket av att bevittna en teaterproduktion där scenbyten sker blixtsnabbt …Huvudpersonerna kan sitta och äta på en veranda för att sedan hamna mitt på en teaterscen, omgivna av dansande sjömän, ackompanjerade av Leonard Bernsteins klassiska musik.

Passionerad röd tråd

Som en röd tråd genom filmen går Den Stora Kärleken.  Leonard Bernstein blir blixtförälskad i den vackra skådespelerskan Felicia Montealegre Cohn och dumpar sin klarinettspelande pojkvän David Oppenheim utan att blinka.

Leonard och Felicia har båda två framgångsrika karriärer. De gifter sig, får tre barn och fortsätter sina karriärer. Men man märker hur Felicia mer och mer hamnar i skymundan av det firade stora geniet. Tydligast syns det i en symbolisk scen där vi ser en gigantisk, suggestiv, huvudlös skugga av en dirigent i förgrunden, estetiken är som något från Walt Disneys Fantasia från 1940,  och mitt i allt det svarta står en liten, vitklädd gestalt på en scen, Felicia.

Familjelyckan knakar i fogarna

Familjelivet verkar till en början idylliskt, men Leonards affärer med yngre män, och rykten om otrohet som når barnen, gör att det uppkommer slitningar. Familjelyckan knakar i fogarna.

De senare åren är filmade i färg och ungdomsåren är filmade i svartvitt, vilket estetiskt sett är snyggt, men den musikalvärld som Bernstein var verksam i präglades ju av uppsluppenhet, sprallighet och technicolor.

Före sin tid med social aktivism

Temat social aktivism verkar vara totalt ointressant för filmskaparna. Felicia var en aktivist redan innan aktivism  var trendigt, och det hade varit intressant om filmen hade visat mer av hennes engagemang och passionerade personlighet, och över huvud taget mer av hennes liv annat än som Bernsteins käresta och musa.

Fokus på ett manligt geni

På något sätt påminner Maestro om Så som i himmelen. Fokus på ett manligt musikaliskt geni, en dirigent och kompositör, och kvinnan i handlingen har inte mycket till liv utanför förhållandet med geniet.

uppvisar imponerande gediget arbete på alla fronter, från foto och kostym till scenografi och smink, och skådespelarensemblen sätter allt, utan att missa ett enda beat.

Tror verkligen man ser Bernstein

Carey Mulligan är underbar, känslig och engagerande i rollen som Felicia, Bradley Cooper är  mycket porträttlik som Bernstein och har glimten i ögat, och Kazu Hiros smink är i en klass helt för sig … Man tror inledningsvis att man verkligen ser Bernstein i filmen. Tills man hör Bradley Coopers röst.

En av 2023 års bästa filmer

Maestro är allmänt hyllad som en av 2023 års bästa filmer. Priserna har redan börjat ramla in. Oscar för bästa smink borde väl vara som i en liten ask. Det är vackert, finkulturellt, svartvitt, välspelat … och fullt av Bernsteins svepande magiska musik.

Ingen linje mellan finkultur och popkultur

Men någonstans i bakhuvudet dyker en liten förrädisk tanke upp. Hollywoodproduktionerna som denne finkulturelle gigant Bernstein var involverad i var mycket mer fartfyllda och underhållande – och färgsprakande. Bernstein var inte intresserad av att dra någon linje mellan finkultur och popkultur. Han dirigerade världens mest berömda orkestrar och skrev trallvänliga snuttar för Hollywood.

Samtidigt. Och någonstans under den långa speltiden börjar man önska att denna perfekta, vackra, konstnärliga film också hade vågat vara lite sprallig och populärkulturell. Precis som verklighetens Bernstein.