Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Gösta Ekman
Skådespelare: Gösta Ekman, Margaretha Krook, Lena Nyman, Kent Andersson, Sten Ljunggren
Land: Sverige
År: 1986
Genre: Komedi
Längd: 101 minuter
Format: Blu-ray
Distributör: Studio S Entertainment
Betyg: 3
Morrhår & ärtor från 1986 verkar ligga rätt ofta på SVT Play – men jag har inte sett den på sådär 30 år. Av någon anledning såg jag den aldrig på bio, jag såg den först vid någon TV-visning på 90-talet.
Det här var Gösta Ekmans officiella regidebut. Han hade ryckt in och regisserat tidigare, men den här gången gjorde han jobbet ensam. Han skrev även manus, tillsammans med Rolf Börjlind, och spelade huvudrollen.
Om jag minns rätt fick Morrhår & ärtor rätt ljumma recensioner vid premiären. Jag kan förstå det. Det här är en smårolig film, men den känns märkligt tunn och ogenomtänkt.
Starkt modersbunden
Gösta Ekman spelar Claes-Henrik Ahlhagen, han kalla “Håna” eftersom han har två H i efternamnet. Han är en lite misslyckad kille på en bit över 40, han har svårt att dra in stålar, och han och en fifflande polare har diverse konstiga affärsidéer som sällan funkar. Håna är starkt modersbunden, Margaretha Krook spelar hans hårda överklassmor som håller sonen i ett järngrepp. Håna är dessutom osannolikt klantig.
Förvandlas till Papphammar
Lena Nyman spelar Boel, som Håna flera gånger råkar springa på. De börjar så smått umgås, kanske blir Håna förälskad i henne, kanske inte, han är rädd för förhållanden, och hans mor gillar inte att Boel heter Bengtsson i efternamn. Gösta Ekmans brorsdotter Sanna Ekman spelar Boels dotter, som Håna verkar stöta på i början av filmen. Boel har även en son, som görs av killen från 80-talets reklamfilmer för Uncle Ben’s ris.
Med jämna mellanrum förvandlas Håna till Papphammar. Han demolerar Boels vardagsrum, han snubblar och trillar.
Inte vidare genomtänkt
Morrhår & ärtorär en rätt osammanhängande film. Den består mest av en lång rad sketcher. En del scener och sketcher leder ingenvart. Det är trevligt och visst, jag skrattade åt en del scener – men som sagt, det känns inte vidare genomtänkt, vilket antagligen förklarar varför jag glömt bort det mesta av filmen sedan jag såg den förra gången.
Men! Vad jag gillar med den här filmen är att den är en titt in i 1985, då filmen spelades in. Det är kul att få återuppleva 1985 under en och en halv timme. Alla exteriörer, interiörer, alla detaljer. Jag var 17 år 1985 och har förstås starka minnen från den tiden.
Tjejer springer omkring topless
För mig känns 1985 inte speciellt avlägset – men det är väldigt länge sedan. Det är 38 år sedan. Jag har vänner som knappt var födda då. Jag kan tänka mig att en ung publik idag kommer att reagera på scenerna från Vanadisbadet i början av filmen, där en massa tjejer springer runt topless.
Det skulle inte förvåna mig om unga tittare tror att filmmakarna bara var sexistiska och radade upp en massa halvnakna brudar framför kameran – men det var ju verkligen så på badplatser 1985. Trenden försvann dock ganska snart.
Skådespelare fladdrar förbi
Vad som också är trevligt med den här filmen, är förstås alla skådespelare som dyker upp, vissa fladdrar bara förbi i småroller. Kent Andersson, Robert Sjöblom, Sten Ljunggren, Iwa Boman, Göthe Grefbo försöker få sin hund att bajsa, och Carl-Axel Elfving sitter på en bänk och säger “Lycka till!” och är konstig.
Fel på skivan eller krånglande utrustning?
Extramaterial är det dåligt med – här finns bara en trailer. Bildkvalitén är helt okej, men jag trodde först att det var fel på min skiva – ljudet försvann när filmen började, det blev knäpptyst. Jag bytte från förinställda DTS-HD till det andra ljudspåret; Dolby Digital, och då funkade det. Jag vet inte om det faktiskt är fel på skivan, eller om det var min utrustning som krånglade – det har aldrig hänt förr.
