BLACK STONE CHERRYs sångare Chris Robertson – ”Livet trampar ner dig om du ägnar dig åt rockstar-shit”.

Klicka på bilden, för att se hela bilden

De kom som en frisk fläkt från den djupaste södern kring mitten av milleniets första decennium och framstod som något av räddare av sydstatsrocken utan att etiketten direkt stämde. Namnet är förstås Black Stone Cherry och succén var tämligen omedelbar. Via supportgigs åt storheter som Def Leppard, Nickelback och Whitesnake höjdes deras profil sakta men säkert under den tidigare delen av karriären.

Nu sjutton år senare är bandet stadigt planterade bland de etablerades skara i egenskap ett hårdrocksband med varierade ljudnyanser på sin musikaliska palett. Något färska och tillika åttonde albumet Screamin’ at the Sky utgör en tydlig bekräftelse på. Därför är det väl också bara logiskt att sjungande gitarristen Chris Robertson låter som om han knappt kan bärga sig när frågan om reaktionerna på nämnda låtsamling har vari hittills.

Så här långt har den varit helt fantastisk. Vi hade inte kunnat önska bättre respons än så här. Vår musik är något väldigt personligt för oss, så det faktum att så många gillar den är helt fantastiskt.

– Uppfattar du att kritikerna också förstår vad ni försöker göra?

– Jag tycker det är viktigare vad fansen och folket säger. Kritikerna kommer att ha sin åsikt oavsett vilket. Det är bara deras åsikt, men folket som köper biljetterna och skivorna är alltid nummer ett.

Den ärliga rocken

När jag här påpekar att alldeles för många recensenter är fast i ett trendighetstänk utvecklar Chris resonemanget och säger att den otrendiga musiken flyger under radarn, och det är där rocken befinner sig i dagens läge.

Jag lyssnar mycket på rock, och jag måste säga att det är där jag hittar det som är mest ärligt. Om man gör det på rätt sätt, det vill säga.

Ärliga texter och hårt riffande

– Som ni själva gör då?

– Ja, mer än något annat skulle jag säga att den nya skivan är det mest ärliga vi gjort, rent textmässigt. Vi täcker in ämnen som vi tycker är intressanta, och det är sådant vi tror folk kan relatera till. På ett eller annat sätt. Samtidigt är det här den tyngsta skivan vi gjort.

– Ni riffar hårt, menar du?

– Oh, yeah. Det mesta handlade om riffen den här gången. Helt klart.

Lyrik utan omskrivningar

Fast än mer fokuserar alltså Screamin’ at the Sky på ärligheten, och alla inblandade ville säga det rakt ut i lyriken,. Vad än nu det var.

– Istället för att skapa och måla upp ett sceneri säger vi det bara rätt ut. Men missförstå mig inte nu. Jag älskar artister som kan göra det på ett snyggare sätt också, men ärligheten fick komma först den här gången. Vi säger vad vi menar utan några omskrivningar.

Inget är tillfälligt längre

– Jag tänker att du kanske refererar till den polarisering som pågår i USA just nu, som bara verkar bli värre för varje minut?

– Yeah, jag menar det är en annan värld vi ser idag än när jag växte upp. Barndomen jag hade var väldigt annorlunda jämfört med hur det är nu. När det gäller miljön, monetära frågor och det politiska är allt annorlunda. Sedan är inget tillfälligt längre. När jag var ung kunde man ”fuck up”, och sedan var det borta, men idag med internet är allting kvar för evigt. Så ibland skulle jag bara vilja resa tillbaka i tiden, men samtidigt skulle man väl se på det som varit på ett annat sätt då.

Sociala medier tar över det sociala

– Ja, sociala medier ger ingen pardon?

– Visst är sociala medier en fantastisk grej, men de tar över allting. Tanken är att de ska vara sociala, men de tar över det sociala livet. I och för sig kan jag tänka mig att det skulle kunna vara mycket värre, men det är redan ganska illa.

Föddes ur frustration

Chris har i en intervju nyligen uttryckt att Screamin’ at the Sky föddes ur frustration, och frontmannen är inte sen med att skriva under på att så är fallet. Att skriva sånger är ju trots allt hans huvudsakliga sysselsättning.

– Yeah, att skriva sånger är ju i slutänden vad jag gör. Vi skriver om saker, och hur de på påverkar oss. Det är det största som finns. För om jag kan skriva något som tänder en gnista hos någon, och få denne att må bättre med sig själv eller skapa medvetenhet om världsläget är är mycket vunnet.

Som en bild mellan albumen

– På tal om just skrivandet. Det här är som sagt ert åttonde album. Tycker du att det blivit svårare eller lättare att skapa musik under årens lopp?

– Det är ett helt nytt ”ballgame” varje gång. För i slutänden handlar det om att skapa den bästa musik man överhuvudtaget kan, och det är olika varje gång. Jag har alltid sett på ett album som en bild av livet mellan skivorna. En bild med idéer, en bild av livets stämningar, och det tycker jag är intressant. Det är det som håller idéerna fräscha och får dem att connecta med känslorna.

Att vara den bästa man kan

– Samtidigt är ni tämligen erfarna nu. Ni har redan varit aktiva i bandet nu i tjugotvå år. Det är rätt mycket?

– Absolut. Det är något jag måste vara tacksam för, och man kan bara hoppas att få fortsätta på samma vis, och bli bättre. För man vill vara den bästa man kan. Det är tanken, att alla år av erfarenhet ska hjälpa en att veta vad som funkar och inte gör det.

Hoppas på ytterligare fyrtio år

Tjugotvå år i hårdrockens tjänst är således inget att ta lätt på, men om man sedan betänker att bandets fyra medlemmar endast var sexton när äventyret inleddes bär det onekligen än mer respekt med sig. ”Det har gått många år”, konstaterar Chris, och hoppas på ytterligare fyrtio.

– Det har varit mycket kul också. och redan från början hoppades jag det här var något vi skulle kunna hålla på med. Därför är jag väldigt lycklig över att vi kunnat fortsätta så länge som vi gjort. Det är ganska anmärkningsvärt.

Nej, för helvete

– Jag antar att det inte var något ni hade kunnat föreställa er då det begav sig?

– Nej, för helvete. Jag hade aldrig kunnat gissa det på en miljon år. Det går inte att förvänta sig att det ska fungera på det sättet när man börjar. Att det ska vara rosenskimrande. Musikbranschen är en business, trots allt.

Sysslar inte med ”rockstar-shit”

Denna fötterna på jorden-approach lyser igenom på allt i bandets tillvaro. Därför har kvartetten heller aldrig ramlat dit på något rockstjärne liv av den negativa sorten. Varför? För mycket står på spel, helt enkelt. Eller kanske snarare för att gossarna bara är ”good old southern boys” som inte sysslar med ”rockstar-shit”.

– Livet trampar ner dig om du ägnar dig åt sådant. Om du inte har ett fast grepp på vad du gör kan allt försvinna på ett ögonblick. Om vi inte hade kunnat förlita oss på varandra hade vi inte kunnat göra det här. Vi har alltid gjort så här, det har hållit oss friska. Men du kan bara tänka dig all skit vi pratade på turnébussen när vi var sexton För kids funkar så, de snackar skit med varandra. Men nu är vi trettioåtta.

Svårt varje gång relation tar slut

När vi nu ändå är inne på siffror, så består Black Stone Cherry i dagens läge bara av tre originalmedlemmar. För två år sedan lämnade nämligen basisten Jon Lawhon skeppet. Fram till dess hade bandet varit ett band of brothers som aldrig kunde tänka sig ett skadeskjutet band, men här är vi nu ändå likväl. Numera har vännen Steve Jewell Jr. tagit över den lediga positionen medan Lawhon är historia.

– Det är svårt varje gång en relation tar slut, men i slutänden bestämde han sig för att bandet inte var för honom längre. Lyckligtvis är Steve killen för oss istället. Men vi har fått den här frågan jämt och ständigt på sistone, så om du vill prata om albumet istället…

Av samma skrot och korn

– Men på tal om Steve. Jag har förstått att det är någon ni kände redan innan han kom på tal för att bli medlem hos er?

– Han har funnits i närheten av oss ända sedan vi var barn. Han är en fantastisk musiker. Han är av samma skrot och korn som vi.

Bokar upp resten av 2024

– Vad är din syn på framtiden för bandet nu? Jag antar den är positiv?

– Absolut. Vi vill fortsätta jamma och ta det här så långt det bara går. Det finns inget annat för mig än att vara en del av det här bandet. För närvarande håller vi på att boka upp resten av 2024, så jag hoppas vi kan nå människor och betyda något för dem. Jag har gjort det här i tjugo år, och det finns inga planer på att dra ner på tempot i första taget.

Ganska normala

– Avslutningsvis, vad är den största missuppfattningen om Black Stone Cherry?

– Tror inte det finns någon. Folk vet alltid vad de kan förvänta sig av oss. Det är inget spännande eller flott, men vi ger folket bra musik. Så vi är ganska normala.

Vill alltid placera i fack

– Jag trodde kanske att du skulle säga något om att rätt många förmodligen fått för sig att ni bara spelar sydstatsrock, typ Lynyrd Skynyrd och Molly Hatchet?

– Då har de inte lyssnat tillräckligt på oss. Folk vill alltid försöka placera band i ett fack. Vi älskar de där banden, men det är inte så vi låter. Bara för att vi är ett rockband från Kentucky betyder inte det att vi är ett southern rock-band.