Klicka på bilden, för att se hela bilden
Chefredaktören frågar Per L. från Falsterbo
Du såg White Lions vokalist Mike Tramp med band på Amager Bio i Köpenhamn i helgen. Hur kan det komma sig att det blev just den konserten?
Jag har ju diggat White Lion sedan slutet av 80-talet, början på 90-talet. Ända sedan deras album Mane Attraction. Sedan har jag följt honom från och till. Jag kollade faktiskt efter konserten hur mycket de spelat i Malmö och Köpenhamn och då såg jag att de kom till Baltiska Hallen 2012, men det var inget jag kände till.
Ny skiva med White Lion eller nytt på danska
Sedan var det ju så att den här konserten bara bestod av White Lion-nummer, och det är ju dom jag gillar bäst. Men jag uppfattade det också som att det skulle komma en ny platta den 15 maj. Annars fick jag en känsla av att Tramp skulle pensionera sin kostym, och då fick jag för mig att det kanske var en ny dansk skiva som gällde istället. Fast när jag pratade med gitarristen efteråt, så sade han faktiskt att att det skulle komma en ny platta med White Lion.
Bland det bästa jag sett
Hur tycker du konserten var?
– Jag får väl säga att det var bland det bästa jag sett. Jag har gått och varit lyrisk över det här ända sedan det tog slut. Sedan var det många roliga grejor att reflektera över också. Som att precis som med Bon Jovi, så var det mycket kvinnor i femtioårsåldern som stod längst fram. Lite udda, det var ju inte en konsert med Danny Saucedo eller Björn Skifs det handlade om. Men så såg Tramp också ganska fit och schysst ut.
Inte som andra band
– Vad mer?
– Under sista låten (Farewell to You) tog Tramp ut snäckorna ur öronen och lyssnade på när publiken sjöng med. Efteråt kom han ut och signerade, och det är sällan jag sett ett sådant tryck som då. Vid något tillfälle pratade han också om att redan på 80-talet var White Lion inte som andra band (i genren). Texterna handlade inte bara om kvinnor och kärlek. Som When the Children Cry. Han hade inte trott att den tyvärr skulle vara lika aktuell nästan fyrtio år senare.
Hade arrangerat om låtarna
– Jag har ju också sett Tramp köra sin White Lion-repertoar, då på Sweden Rock i somras, och jag tycker han hedrar sitt 80-tal med den äran?
– Precis, det tycker jag verkligen. Tramp sade också att det var svårt att acceptera att han inte kunde göra låtarna på samma sätt som då. Jag tror han syftade på rösten, och det var något han hade pratat med gitarristen om, det här att de hade fått arrangera om låtarna.
Rush och Frank Zappa
– Sedan måste jag säga att ljudet ljudet var riktigt bra. Det var sådant gung och power utan att vara för högt. Också kanske jag ska säga något om förbandet Electric Boys. Mitt i någon låt tänkte jag ”Vad nu, det här är ju Tom Sawyer” (av Rush). Efteråt när jag pratade med dem sade jag att det var kul att de spelade den. ”Hörde du den vi spelade innan?”, undrade någon i bandet. ”Det var en Zappa-låt”.
– Det låter som om Electric Boys gjorde bra ifrån sig?
Ja, de hade ett bra sound. Och funky. Det var gött.
Modern hyllning till 80-talet
– Lika gött som Mike Tramp?
– Ja, jag tycker du beskriver det bra. Tramp hedrar sitt arv till hundra procent. Han gjorde verkligen sitt bästa för göra det. Sedan håller jag med om att det var en modern hyllning till 80-talet. Han sade vid något tillfälle något om att ”Då regerade vi världen”. Så kommenterade han det.
En jättebra gitarrist
– Det var också en tid då skicklige gitarristen Vito Bratta fanns vid Mike Tramps sida. Tycker du han saknades där uppe på scen?
Alltså, det vågar jag inte säga. Jag kan inte spela själv. Men jag tycker den här killen, Marcus Nand, som Tramp har nu är jättebra. Av de fjorton låtar som spelades var det bara en jag inte var såld på. Love Don’t Come Easy hade en annan vibe. Annars var väl skillnaden att det gamla soundet är mer direkt. Men jag tycker överlag att det Nand gjorde det jättebra.
