Klicka på bilden, för att se hela bilden
De är unga, hungriga och, antar jag, stiliga nog för damerna. Namnet är Tempt, och de har tagit vägen via idel förbandsgig med folk som Shinedown, Bon Jovi och Iron Maiden för att höja sin profil.
Kanske är det därför det tagit sju år för kvartetten att följa upp debutverket Runaway, vem vet. Men hur som helst, nu är kapitel två här i form av en självbetitlad ”tvåa”. Är inte alldeles säker på om denna titellösa approach ska symbolisera en nystart, men det ligger nära till hands att tro att så är fallet.
Regerande melodier
Bandet har jämförts en del med Def Leppard, och den som lyssnar på spår som Roses, Golden Tongue och Camouflage lär få en viss uppenbarelse. Inte minst regerar melodierna alltmedan körsången ter sig tämligen kaloririk. Tänk ett poppigare stuk än det Sheffields stoltheter brukar presentera, så förstår ni vad som avses.
Rick Springfield, modell hårdpop
Poppigare än i Burn Me Down blir det dock aldrig, men visst låter det här likväl som något radioproducenterna på amerikansk radio hade älskat då det begav sig på 80-talet.
Och på tal om pop, nog finns det väl en del av Rick Springfield, modell hårdpop insprängt i det här också någonstans. Ett spår som Living Dangerous, hämtad från stenhårda skräckthrillern The Retaliators bekräftar om inte annat den teorin hyfsat väl.
En meterlång meritlista
Totalt sett stavas detta album proffsigt energiskt och överlag catchy så in i h-e. Att det låter bra behöver väl knappast tilläggas, men så har också Grammy-belönade mixarlegenden Chris Lord-Alge både producerat och mixat. Hans meritlista är en mil lång, men om jag nämner att namn som Green Day, My Chemical Romance, Tina Turner och U2 figurerar där torde poängen gå fram. Tempt är således ett album som bådar riktigt gott inför framtiden.