Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Christopher Nolan
Skådespelare: Cillian Murphy, Robert Downey Jr., Florence Pugh, Matt Damon, Emily Blunt, Rami Malek
Land: USA, Storbritannien
År: 2023
Genre: Biografi, Drama, Historia
Längd: 180 minuter
Format: DVD, Blu-ray, VOD
Distributör: Universal/SF Studios
Betyg: 5
Christopher Nolan är känd för sin generositet. Utgåvan av Oppenheimer kommer inte att göra någon besviken när det gäller extramaterial – det klockar in på över tre timmar. Det är längre än filmens speltid. Inspirationen, verkliga händelser, skådespelarna, fotot, musiken, specialeffekterna … inget är för stort eller för litet för att diskuteras och dissekeras.
Nolan tillhör den falang av regissörer som föredrar “verklighet” framför CGI. Staden i öknen som vi ser i filmen har byggts upp på riktigt. Skådespelarna har verkliga miljöer att röra sig i. Fantasiscenen där Oppenheimer ser sin tillvaro förstörd av en bomb är inte datorgenererad, utan en “gammaldags specialeffekt” gjord med verkliga, taktila medel. Allt bidrar till filmens känsla av äkthet och ärlighet och genuint kunnande. Det här är en film gjord av folk som älskar film – från registolen till kostymförrådet. Dedikationen till hantverket är total.
Poetisk licens à la Amadeus
Sedan är det värt att påpeka att även om Oppenheimer är en verklig person som funnits på riktigt så är filmen Oppenheimer delvis fiktiv och tar “poetisk licens” där det behövs. Liksom Milos Formans Amadeus.
Oppenheimer är ett magnum opus. Det är också en film som definierar vår tid klockrent och knivskarpt. Ett epos som är oerhört drabbande och angeläget. Men det är också en personlig och underhållande berättelse som är full av intriger och humoristiska one-liners.
Hade man vunnit utan atombomben?
Oppenheimer och hans gigantiska team av forskare vann racet. De blev de första som lyckades framställa en atombomb. Tekniken är densamma som används i kärnkraft. Behövdes bomben för att vinna kriget? Tyskland hade ju redan kapitulerat. Men Japan fanns kvar i leken. I en scen där man väljer vilka städer som ska bombas så stryker en övermufti staden Kyoto från valmöjligheterna med orden: ”Jag och frugan hade vår smekmånad där … jättefint ställe!”. USA vinner lätt över Japan. Kanske hade man vunnit även utan atombomben? Utan att ödelägga Hiroshima och Nagasaki? Det är mycket möjligt. Men man kan ju inte spendera miljoner, miljarder dollar i flera år för att bygga ett vapen som inte används.
USA var den enda nationen i kapplöpningen
Det visade sig att inget annat land i världen var med i racet om att bygga en atombomb. USA var plötsligt ensamma herrar på täppan. Ensam supermakt. Och Amerika kunde aldrig förlåta Oppenheimer för att landet stod i skuld till honom.
Dessutom fanns det nu en ny fiende. Inte högern, utan vänstern. Alla som misstänktes ha eller någonsin ha haft något med någonting diffust vänster att göra över huvud taget förföljdes. Ack, ljuva 1950-tal. Kalla kriget var i full gång och detta var McCarthy eran. Oppenheimer blev förföljd och förlöjligad, misstänkliggjord och misskrediterad, tjärad och fjädrad.
Geniet och den hämndlystne
Angivaren som satte dit Oppenheimer (genom ombud) var den avundsjuke Lewis Strauss. Deras förhållande i filmen är som Mozart och Saleri i Milos Formans mästerverk Amadeus. En är geniet. Den andre är hämndlysten och avundsjuk.
Cillian Murphy och Robert Downey Jr. är alldeles utmärkta i rollerna som protagonist respektive antagonist. Oppenheimers historia filmas i färg. Strauss historia filmas i svartvitt. Det är alltid väldigt tydligt var vi befinner oss och framför allt när vi befinner oss, trots historiens svindlande komplexitet.
Science fiction element som är alldeles sanna
Hur bygger man en helt egen värld mitt ute i öknen för att bygga en bomb – i största hemlighet? Den delen av handlingen låter egentligen som science fiction. Och är alldeles sann. Det finns kvinnor som jobbar med projektet också, och de kan verkligen ge sina manliga kollegor svar på tal när de börjar svamla om ömtåliga feminina varelser… Men allra bäst är Emily Blunt som Oppenheimers fru Kitty. Ingen ska komma och förminska henne … eller hennes man. Det är hundra procent klart vem som är tuffast i familjen. Mentalt.
Får repliker och vänder handlingen
Castingen är perfekt ner till minsta lilla biroll. Oscarsvinnaren Gary Oldman har en enda scen, som president Truman, och han äger den till hundra procent. Oscarsvinnaren Rami Malek verkar först ha en statistroll … som en oansenlig kille med penna och skrivplatta. Men så i tredje akten får karaktären repliker och vänder hela handlingen. Till Oppenheimers fördel och Strauss nackdel. Det är så att man börjar tro på karma! Man ska inte underskatta bakgrundsfigurer med pennor och skrivplattor.
Utsökt foto och svindlande teknik
Att rättvisan segrar till sist gör att filmen får en feelgood liknande effekt på slutet. Vi måste alla säga ifrån och jobba för en bättre framtid. Yttrandefrihet och åsiktsfrihet och demokratiska rättigheter är inte självklarheter. De måste vinnas och försvaras om och om igen…
Fotot är utsökt, tekniken svindlande, Christopher Nolan kan det där med hur en filmupplevelse blir helt magisk. Värd en extra eloge är Ludwig Göranssons filmmusik som alltid förstärker och alltid är lagom mycket i bakgrunden, utan att överskugga karaktärerna och deras resa.
Det här känns inte som en lång långfilm, tiden flyger förbi, filmtiden känns snarare som en timme … som tar slut alldeles för fort.
Poetisk, skarp, oförglömlig
Cillian Murphy har äntligen fått en huvudroll i en Christopher Nolan film, efter lång och trogen tjänst. Och som han tar chansen när han väl får den. Han är kusligt lik Oppenheimer rent fysiskt och fångar även själslivet på ett trovärdigt sätt, med stor hjälp från innovativt fotoarbete. Emily Blunt, som ofta får roller som är under hennes kapacitet i filmer som är under hennes nivå, får äntligen glänsa.
Sorglig, skarp och oförglömlig
Rent tekniskt tar Oppenheimer stormsteg framåt. Så här kan man filma, så här kan man skapa en banbrytande filmupplevelse, så här kan man fånga universum, en människas själ och innehållet i en atom… Oppenheimer är en svindlande upplevelse. Poetisk, sorglig, skarp och oförglömlig.
