Klicka på bilden, för att se hela bilden
Undantaget San Fransisco-baserade Me First and the Gimme Gimmes vet jag inget annat punkband som helt ägnar sig åt covers och dessutom har gjort en vettig karriär av det. Men här har vi i alla fall en god utmanare. Namnet är Punk Rock Factory, och precis som förväntat görs det covers på i stort sett allt och alla.
I alla fall sådant som går under den trista ursäktande beteckningen guilty pleasures. Vilket i det här fallet innebär Disney-sånger, temalåtar till en lång radda TV-serier och tydligen; Abba. Redan som andra nummer avverkades Mamma Mia, och denna tolkning tedde sig precis som den skulle. Alltså, poppunkig med viss känsla för arrangemangen i originalet. Trots allt. Kul, måste jag tillstå. Och catchy så in i.
Hade onekligen varit intressant att höra vad Björn & Benny hade sagt om det här. Särskilt om de sett den tillhörande videon återskapad med bandets skäggiga män i rollerna som Agneta och Annifrid. Med tillhörande tidstypisk damklädsel, därtill.
Hade farbror Walt förstått?
Fast bortsett från det måste jag säga att det överlag var de klassiska popsångerna och örhängena från Disneys repertoar som man fastnade bäst i minnet efteråt. En bra låt är liksom en bra låt oavsett genre om folket som tolkar inte är fullständiga yxor.
Det är därför å ena sidan sådant som Under the Sea och Let it Go hämtad från Den lilla sjöjungfrun respektive Frost, tillhörde kvällens höjdpunkter. Är förstås inte säker på att farbror Walt – Disney själv, alltså – hade förstått grejen, men det svängde rejält på sant poppunkvis. I förstnämnda kunde man möjligen också ana originalets karibiska touch. I alla fall nästan. Bara en sån sak.
Har insett det melodiska är A och O
På samma sätt lyste ä andra sidan bandets versioner av Kate Bush Running Up that Hill, John Farnhams You’re the Voice och The Four Seasons December, 1963 (Oh, What a Night) upp tillvaron i det trånga svettiga Beta. Intensivt och hetsigt som sig bör, men Punk Rock Factory har också insett att det melodiska alltid är A och O även i den här genren.
Samt att det aldrig skadar att utnyttja publikens faiblesse för att vråla med i alla lägen där Oooo-ande är en naturlig del av en låts DNA.
Mer lustigt än oumbärligt
Sedan var här med temasånger till TV-serier verkligen ett kapitel för sig själv. Underhållande och kul? Absolut. För när saker likt SpongeBob Squarepants Theme och Pokemon Theme var på tapeten låg det onekligen en viss knasighetsfaktor i den musikaliska potten.
Samtidigt tedde väl sig det här väl i grund och botten mer lustigt, snarare än oumbärligt. Fast det må vara hänt. Publiken slickade trots allt i sig alltihopa med hull och hår.
Kulig (punk)stund utan jobbiga budskap
Skojfriskt och opretentiöst är väl i sin tur för övrigt lämpliga adjektiv att ta till för att beskriva helheten. Sedan är Punk Rock Factorys approach till vad de gör säkert seriös, det är jag övertygad om. Men de tar sig knappast på särskilt mycket allvar väl medvetna om att det publiken tar med sig hem är minnet av en kulig (punk)stund utan jobbiga budskap. Som ändå bara varit i vägen för den partyorienterade nostalgikänslan deras covers lockar fram, bör tilläggas.