EDGE OF PARADISE : HOLOGRAM (Frontiers) – kvinnligt frontad metal med kvaliteter, men bandet når inte ut

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Kvinnligt frontade metal band med melodiskt fokus har blivit en stapelvara inom metal de senaste tjugofem åren. Edge of Paradise är ännu ett exempel på detta, och kvintetten bekräftar också hur självklart det är att soundet hos ett sådant här band knappast är hugget i sten. Heavy metal av vanligt snitt samsas med i första hans symphonic dito och små drag av electrorock och industrirock.

Hologram är gruppens femte utgåva, och den tredje med flitiga italienarna på Frontiers, och någonstans går det väl inte att komma ifrån att man lever upp till förväntningarna. Det räcker med att gå in och att kolla på de internationella metal-sajterna för att inse att bandets profil börjat höjas märkbart på sistone. Reaktionerna är tveklöst uppmuntrande för alla inblandade.

Ruffigt stötig gitarrvägg

Och det börjar i sanning rätt lovande. Såväl det riffigt inledande titelspåret med sitt pratsjungande och sin schysst catchy refräng som efterföljande This is Personal samt Soldiers of Danger med sina hopp mellan drömlik refrängton och ruffigt stötig gitarrvägg i versen bådar hyfsat gott för fortsättningen.

En poppig sida

Likaså är balladen Faceless långt ifrån oäven. Liksom Don’t Give Up on Me. Sistnämnda är hyfsat intressant så till vida att man här uppvisar en poppig sida som inte hörs någon annanstans på albumet. Även om arrangemanget för all del byggs upp och på, och blir allt eftersom tyngre på för sammanhanget gängse vis innan det hela tonat ur.

Gäll vokalissa-pipa

Men, och det här är ett tydligt men; jag har lite svårt för Margarit Monets röst. Vokalissan har bevisligen fått god kritik på sina håll, men det kan inte hjälpas. Jag finner hennes pipa smått gäll och gapig. Inte hela tiden och kanske inte i varje spår, men det vankas knappast skönsångarkvaliteter av samma dignitet som när Within Temptations Sharon den Adel, stjärnskottet Ad Infinitums Melissa Bonney eller för den delen ex-Nightwish-sångerskan Anette Olzon tar ton. Bara för att nu nämna några exempel i högen.

Kan förstå charmen

Monet fungerar bättre när hon inte tar de höga tonerna. Då kan hon om det vill sig väl låta både hyfsat spännande och sensuell. Som i, låt säga avslutande Another Life. Okej, perfekt är hon väl inte här heller. Men jag kan väl i viss mån förstå charmen. Om inte annat står hennes röst ut från mängden.

Heavy-/symphonic metal utan det stenhårda

Vilket väl inte är det sämsta. Samtidigt ska villigt också medges att kvintetten har sina givna kvaliteter inom facket de verkar i. Vii kan väl säga att det närmast handlar om heavy-/symphonic metal utan de stenhårda tendenserna.

Mördande konkurrens

Fast att hävda att jag är knockad av det som här serveras vore faktiskt att att fara med grav osanning. Så är det bara. Konkurrensen är liksom minst sagt mördande inom den grupp som stavas kvinnligt frontad metal, och det fungerar som något av en black om foten på ett band som Edge of Paradise. Visst, Hologram är trots allt en ganska trevlig platta, men bandet lyckas inte stå ut, och vägen är lång upp till genrens toppskikt.