Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Greta Gerwig
Skådespelare: Margot Robbie, Ryan Gosling, Issa Rae, Kate McKinnon, Alexandra Shipp
Land: USA, Storbritannien
År: 2023
Genre: Äventyr, Komedi, Fantasy
Längd: 114 minuter
Format: DVD, Blu-ray, VOD
Distributör: Warner/SF Studios
Betyg: 3
Leksaker och människor. Visst finns det speciella band. Tänk bara på dockan Woody och barnet Andy i Toy Story. Eller The Velveteen Rabbit som blir levande för att hans pojke älskar honom så mycket. Boken filmas nu för fjärde gången.
Eller tänk på Teddybjörnen Fredriksson som satt som närmast sörjande vid Lasse Berghagens kista. Eller tänk på Händelser vid vatten, där den lilla flickan leker dubbelmord-i-tältet med sina Ken och Barbiedockor.
Saker som bara kan bearbetas via lek
Leksaker får vara med om mycket. De får också hjälpa folk att bearbeta alla möjliga händelser. Från första dagen i förskolan (då leksaken gaffelskeden ser dagens ljus i Toy Story 4). Till att ha blivit vittne till outtalade saker som bara kan levas ut och bearbetas via “lek”. När bilder på ukrainska flyktingar kablas ut över världen, visst har ungarna med sig sina gosedjur och sina Barbiedockor. Eller om det är släktingar till Barbie? Den första vuxendockan var tysk, Lili. Och idag finns det flera olika sorters icke-Barbie-dockor som är billigare och fyller samma funktion.
I alla fall. Tanken på att Barbie ska ha en länk till sin människa i den verkliga världen kan fungera. Barn är med om en massa skit. Från krig och flykt i verkligheten till vittne till mord i Kerstin Ekmans klassiska deckare.
Inget bättre att visa?
Filmen Barbie är först som ett färgglatt dockskåp. Sedan blir det grått och tråkigt. När Barbie kommer till den verkliga världen. Har hela budgeten gått till marknadsföring? Finns det inget bättre att visa i “den verkliga världen” än The Office med Will Ferrell? Smurfarna fick åtminstone se Eiffeltornet när de kom till den verkliga världen.
Och ingen på Venice Beach bryr sig väl om utifall Barbie och Ken kommer klädda i klara karamellfärger och åker rullskridskor. Är det någonstans som man kan smälta in med karamellfärger och rullskridskor så är det på Venice Beach. Här är det udda det normala.
Många filmer inkorporerar eventuell kritik i själva manuset … för att vara putslustiga men också för att förekomma kritik. Men att Barbie pratar om kapitalism gör inte filmen till mindre kapitalistisk reklam.
Gråt gör inte filmen mindre utseendefixerad
Kritiken mot skönhetsideal gör inte filmen till mindre av en reklampelare för ouppnåbara skönhetsideal. Monsters High (nu live på Netflix) har inkorporerat kritiken mot dockorna (onaturligt smala och snygga) så att tjejerna nu ser ut som vanliga tonåringar. Som inte behöver vara trådsmala.
Huvudpersonen är söt och ”lagom mullig” afroamerikansk tonåring. Men Barbie i Margot Robbies gestalt ser fortfarande ut som en vit, blond pinuppa från 1950-talet. Nu finns det ju också andra Barbie. Men de är inte huvudpersonen. Att speakerrösten påpekar hur dumt det är att Margot Robbie gråter över att inte vara snygg nog, gör inte filmen mindre utseendefixerad.
Tydligt formulerad fejk-feminism
Barbie är en film som är nedtyngd av sin egen självmedvetenhet och putslustighet. Filmen lider av att den hela tiden ska kommentera sig själv och sin egen värld och den lider ännu mer av långa och klumpiga dialogpartier där man diskuterar patriarkatet, politik, toxisk maskulinitet och feminism. Barbie-feminism är en typ av fejk-feminism som är skriva-på-näsan övertydligt formulerad.
Har inte tid att hitta sin egen identitet
Det här är snarare en pastisch än en film i sin egen rätt, en film som har så fullt upp med att referera till andra filmer att den inte har tid att hitta någon egen identitet eller någon egen kärna eller någon egen unik idé. Lite Toy Story, lite Enchanted, lite Ugly Betty, lite Grease…
Alla tonårsdockor har medelålderskriser?
Sämst är att en stor del av filmen handlar om medelålderskrisande människor. Barbie har en medelålderskris. Ken har en medelålderskris. (Och dessa dockor ska föreställa tonåringar … ?) Någon random människa i människo-världen, som man inte bryr sig ett smack om, har en medelålderskris. Will Ferrell petas in med skohorn (suck) och skriker i falsett och har en kris.
Det finns väldigt många filmer som marknadsförs mot barn (Barbie rekommenderas från sju år) som verkar vara gjorda av folk som aldrig har sett ett barn och som inte minns hur det är att vara barn. Barndomen är full av utmaningar, angst och kriser utan att kidsen ska ha medelålderskriser också. Levererad filmvägen.
Girlpowerfilm ger de bästa replikerna till män
För att vara ”en tjejfilm” som marknadsförs som ”girlpower” är det märkligt hur de bästa rollerna och replikerna har gått till killar. Ryan Gosling i rollen som Ken lär ha Oscarsnomineringen som i en liten ask och det är också Kens ”resa” som är bäst i filmen. Och Michael Cera är bra som Allan, den ende killen som inte beter sig som en skit, det klassiska #MeToo-undantaget i narrativet (”not all men …”).
Helen Mirrens berättarröst påpekar ofta vad som är fel med filmen, och ja, man skulle ha lyssnat på berättarrösten innan man gjorde filmen.
En våt dröm för Mattel
Inledningsvis finns en scen där småttingar slår sönder sina gamla leksaker för att få nya Barbie. En våt dröm för Mattel. Och ett lågvattenmärke i en två timmar lång leksaksreklam. Man kan faktiskt, som i Toy Story, mixa och matcha gamla och nya leksaker. Och att slå sönder och slänga leksaker som familjen sparat till och jobbat hårt för, bara för att Mattel ska få sälja mer … det är den sämsta formen av kapitalism.
Behöver inte tillbehör för att leka
Barbie är inte ens en speciellt bra eller rolig leksak. Fingrarna sticks och rivs och det är så jobbigt att byta kläder … och … varför kan inte dockorna i filmen bo i bokkartonger eller ett hus byggt av skokartonger, som de gör i verkligheten?
Man behöver inte alla tillbehör för att leka. Varför finns det inga fattiga Barbies som sover i en udda lovikavante som sovsäck? Och vars garderob är en gammal låda med hemvirkade saker som mormor gjort? Så ser livet ut får många Barbies.
Ansvar för sin egen människa
Dessutom. Det säljs 58 miljoner Barbies varje år i typ 150 olika länder. Ska varje Barbie ha ansvar för sin egen människa så finns det absolut inte tillräckligt med Barbies i Barbieland, och det borde finnas Barbies som talar andra språk än amerikansk engelska.
Varför plastdjur i Barbieland?
De flesta Barbies borde ha upplevt vatten (med tanke på hur ofta de får bada) och även platta fötter, eftersom alla Barbies tre små syskon har platta fötter. Det är inget att uppröras för. Och hur kommer det sig att alla djur i Barbieland är plast? Eftersom dockorna är riktiga människor och inte plast borde alla djuren också vara riktiga, speciellt hästarna. Barbie och Skipper och de andra har massor av hästar och ponnies … inte käpphästar!
Och Mattel har nu 40+ andra leksaker som ska få egna leksaksfilmer. Det kommer aldrig att ta slut.
