GRETA VAN FLEET, Forum, Köpenhamn den 26 november 2023 – jag har sett framtidens 70-tals hårdrock, och den…

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Jag har sett Led Zeppelins ouppfyllda framtid. Den stavas Greta van Fleet. Skämt åsido, men ändå inte. Om ni förstår. Eftersom Robert Plant, Jimmy Page, John Paul Jones och den på tok för tidigt bortgångne trummisen John Bonham inte höll igång mer än dussinet år då det begav sig borde det väl vara fritt fram för att substitut att ta över stafettpinnen nu sisådär fyra decennier senare.

Detta påstås lite med glimten i ögat, men det finns korn av allvar med i resonemanget också. För även om nu kvartetten inte har någon anledning att se sig själv som ett coverband, de skriver trots allt sitt material själva, så ter sig soundet definitivt som nedstiget från Led Zeppelins hårdrocks-himmel.

Vad Robert Plant har sagt

Något som för övrigt självaste Robert Plant skriver under på. Zeppelin-sångaren ska ha sagt i en intervju att Greta van Fleet ”är Led Zeppelin I” och att dess vokalist Josh Kiszka ”är en underbar liten sångare”, och mer bekräftelse än så ska väl inte behövas för att det goda namnet ska cementeras.

Allt var på plats

Eller, jo det gör det väl. Behövs mer än så, alltså. Som att de levererar godset live, och det får man väl utan tvekan säga att man lyckades med så här dagen efter det utsålda giget på Forum. Hantverksskickligheten, flummet, den bluesiga grunden, solona och Josh Kiszkas falsettröst. Allt var på plats. Okej, kanske frontmannen inte riktigt har samma kvidande kvaliteter som Robert Plant hade då det begav sig, men det mannen bjöd på räckte ändå gott och väl denna afton.

Dådens hippieår 1971

Extra plus här också för kvartettens klädsel, som gav en antydan om att inte en dag passerat sedan sisådär dådens hippieår1971. Eller något ditåt. Helhetsbilden var därmed fullständig, Michiganbandet gav en illusion av att hårdrockens barndom faktiskt stod där på scen 2023.

Generöst med pyroteknik

Det enda som egentligen skvallrade om nutiden var det oväntat generösa användandet av pyroteknik, och då särskilt då den av den mera eldfängda sorten. Är rätt övertygad om att flammor av den dignitet som syntes på Forums scen igår aldrig någonsin var aktuella då det begav sig på Led Zeppelins storhetstid.

Sju av tio spår avverkades

Synnerligen aktuellt var dock Greta Van Fleets senaste album Starcatcher. Sångsamlingen ifråga släpptes så sent som i juli i år, och det skulle uppenbarligen uppmärksammas ordentligt. Hela sju av dess tio spår avverkades under konsertens 135 minuter, vilket i praktiken innebar hälften av de nummer som avverkades.

Kaxigt eller dumdristigt är upp till var och en att bedöma, men kan väl tänka mig att de väl inlyssnade gärna hade sett att fler av (rock)hitsen från Billboardlistan avhandlats.

Buren med stolthet

Fast för egen del spelade denna snedfördelning av gracerna ingen roll, och fullt logiskt öppnad man därför som sig bör med två nummer från Starcatcher i form av The Falling Sky och The Indigo Streak, två saker som lika gott som något annat representerade bandet på bästa sätt. Vi talar bluesig hårdrock och nostalgifaktor med blicken riktad ett halvsekel bakåt i tiden buren utanpå ärmarna med stolthet.

Nummer som innehöll det mesta

Inget under hela denna spelning tedde sig dock så mäktigt som efterföljande Lover, Leaver (Saker, Believer). Det här var ett nummer som innehöll det mesta; ett ansenligt groove, lite psychedelia, några nypor flum, Josh gälla falsett och gott om utrymme för brorsan Jacob Kiszkas gitarrsolon. Fattas bara annat i och för sig.

Annorlunda, men alltjämt vacker

I bjärt kontrast till detta vankades det opluggad version av Unchained Melody en stund senare. Den mest kända versionen bland många andra av detta alster är förstås är den signerad The Righteous Brothers i mitten på 60-talet. Gretas version då? Annorlunda, men alltjämt vacker skulle man kunna karaktärisera denna som.

På detta stadium i showen lugnades mycket riktigt tempot ner en aning. Det blev unplugged en stund i form av Waited All Your Life och skönt stötiga Black Smoke Rising, en sång som faktiskt också är begåvad med en snygg popmelodi.

Definitivt imponerad

Med andra ord gav Greta Van Fleet därmed också en god provkarta över vad som är bandets essens. Det nödvändiga spektrat täcktes in för att de skulle framstå som det moderna fullödiga 70-tals-band de är.

Så ur den aspekten är jag definitivt imponerad. Det finns ingen möjlighet att inte vara det. Så är det bara. Dock ska villigt erkännas att mitt hjärta trots allt mest hör hemma i 80-talets hårdrocks- och hårfagra metal-land.

Framtidens 70-tals hårdrock

Men helt klart inser jag både hypen och storheten hos amerikanerna. Jag har sett framtidens 70-tals hårdrock, och den går under namnet Greta Van Fleet. På något annat sätt går det inte att uttrycka det på.