Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Francis Lawrence
Skådespelare: Rachel Zegler, Tom Blyth, Viola Davis, Dexter Sol Ansell, Rosa Gotzler
Premiär: 2023-11-17
Betyg: 3
The Ballad of Songbirds & Snakes är alltså föregångaren till The Hunger Games. Francis Lawrence, regissören bakom de tidigare The Hunger Games-filmerna, återvänder för att väva samman Suzanne Collins senaste dystopiska skildring av staten Panem.
Här presenteras Coriolanus Snows tidiga år och hans progressiva maktfullkomlighet i Capitol 64 år innan det hela tar fart.
Svajande status
Historien öppnar med de tionde Hungerspelen, där tittarsiffrorna har sviktat och intresset har dalat. För att återuppliva spänningen utmanas årets toppstudenter i Capitol att agera mentorer åt deltagarna, med möjligheten att vinna det prestigefyllda Plinth-priset.
För Coriolanus Snow, vars sociala status svajar och privatekonomin är miserabel, blir detta ett livsavgörande åtagande. Han gör allt för att hålla skenet uppe inför sina klasskamrater, för där bakom kulisserna finns varken mat eller snart ett tak över huvudet. Pengarna måste fram, kosta vad det kostar vill.
Upptakten till en förälskelse
Tom Blyth gestaltar en ung Coriolanus Snow. Hans protegé, den talangfulla Lucy Gray, (Rachel Zegler) är en färgstark ung dam från Distrikt 12, vars gitarr och sångröst nästan tar över stora delar av filmen och blir en central figur i berättelsen.
Dessutom är hon följsamt vacker. Kan detta vara upptakten till en förälskelse dessa unga tu emellan? Ja, men så klart! Vad annars skulle man behöva fylla ut en blytung dystopi med? Kärleken till trots, här riktas linsen mot president Coriolanus Snows tidiga år. Det är här historien om Snow börjar och det här hans val avgör vem han kommer att bli i livet.
Från god till ond
För de som sett Hunger Gamesfilmerna innan så är det ingen nyhet att Coriolanus Snow är en ondskefull härskare som regerar på sitt eget destruktiva vis. Men för alla andra som inte orkar hålla reda på Hunger Games eller den sydkoreanska Netflix-succén Squid Games, eller om det var
Spelens grundare, Dr. Volumnia Gaul, lägger fram teorin till Snow om att människan föds våldsam, och för att stävja detta ”naturliga” tillstånd krävs civilisationen, ordning det vill säga, hungersspelen.
Hand i hand med auktoritet
Det här är ingen snäll film, vem skulle tro något annat. Barn slår ihjäl barn och miljön i sig är skapad efter Nazitysklands arkitektoniska ideal i sann neoklassicism där estetiska och politiska målsättningar går hand i hand med beständighet och auktoritet. Här skulle arkitekturen förmedla politiska och ideologiska budskap, framför allt genom paradgator flankerat av monumentala offentliga byggnader i praktfull sten och betong.
Varje scen genomsyras av dystopi
Den tematiska tyngden av det här inslaget är betydande. Trots att filmen är uppdelad i tre kapitel, där varje avsnitt gradvis avtäcker herr Snows utveckling mot sin nuvarande persona, genomsyras varje scen av dystopi för att framhäva den politiska auktoritetens tryckande närvaro, pedagogiskt upplyst med perfekt kostymering för de rika och trasiga skor för de fattiga.
Det är bara fröken Lucy Gray som står fast vid sina kärleksfulla ideal och fortsätter spela sina mörka sånger med sin ljusa klara röst i tivolistrass.
Visst finns det ljuspunkter
Fungerar filmen som en fristående berättelse eller behöver man ha sett de andra filmerna i franchisen för att kunna greppa scenariot? Det enkla svaret är nej på det sista och ja på det första.
The Ballad of Songbirds & Snakes är säkerligen ett måste för alla fans, och visst finns det ljuspunkter. Se bara på scenografin och detaljerna bland apparaturen, och kanske är de andra filmerna värda att se. Där får man ta del av riktigt namnkunniga skådisar som Woody Harrelson, Jennifer Lawrence och framförallt, Philip Seymour Hoffman. Tyvärr får man inte det här.
