Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Luc Besson
Skådespelare: Caleb Landry Jones, Jojo T. Gibbs, Christopher Denham, Clemens Schick, John Charles Aguilar
Premiär: 2023-11-10
Betyg: 2
Luc Besson – för de flesta är han Det stora blå, filmen från 1988 som alla talade om och nästan alla skulle se. Filmen som visade människans innersta och vår ödmjuka hållning för det enkla, det djupa och det vackra. Fridykningen med delfinerna som rör sig där under ytan på deras egna villkor. Det är deras värld som människan besökte. Nu vänds blickarna åt de fyrbentas värld. Nej jag menar inte huliganerna på fotbollsmatcherna.
Historien om den ensamme, rullstolsbundna Douglas Munrow (Caleb Landry Jones), vars enda vänner han anförtror sig till är övergivna hundar som väntas gå ett grymt öde tillmötes om det inte vore för hans ömma kärleksfulla hand.
Livslånga band till fyrbenta vänner
Som liten blir Douglas fängslad i hundburen utanför huset av sin ondskefulle far och bror. Buren där hundarna plågas och svälts för att verka som kamphundar och dra in pengar till fadern. Det är hos de utmärglande hundarna Douglas skapar sitt livslånga band till sina fyrbenta vänner och lär sig ta avstånd från människosläktet.
Kleptomaniska egenskaper
Likt Mowgli anförtros han till flocken och genom sin religiösa inre tro blir han starkare och mer pragmatisk än många andra barn. Han utvecklar inte bara sina taktila egenskaper utan får även en sorts övernaturlig förmåga att tala med hundarna. Som rullstolsbunden och skolad bland moderns dammagasin blir hans alter-ego en dragshowartist med kleptomaniska egenskaper.
Smarta inbrott hos de rika
Douglas startar en sorts beskyddarverksamhet med sina hundar, förutom med de då som inte är upptagna med att göra smarta inbrott hos de rika. Allt för att kunna försörja alla sina fyrbenta vänner och ge dem tak över huvudet.
Härskar på deras bekostnad
Tanken att kunna kommunicera med hundar har alltid fascinerat. Som Douglas säger; de förstår precis allting, deras största problem är att de litar på människan. Det om något stämmer till punkt och pricka. Vi härskar på deras bekostnad.
Verkar dränkas i action
Skulle filmen hålla sig inom ramarna vore detta intressant forum att studera. Nu hamnar manuset istället hos en man som tar ut svängarna, där både logik och realism ibland saknas, och det hela verkar dränkas i förutfattad action mellan de onda och de goda.
Här gör sig igenkänningarna från The Joker. Lassie, Jesus och hans lärjungar påminda fast då i andra skepnader. Här sammanförs allt under ett tak. Ibland kan man nästan fråga sig, är detta ett avsnitt från en julkalender eller är det verkligen här vi hamnar när ingen kan stanna upp och kanske se över logiken i detta?
Äkta närvaro
Caleb Landry Jones som har huvudrollen gör trots allt en god prestation, det är hans lugn som formar scenerna och skapar en sorts äkta närvaro till alla skällande talanger som tar upp bioduken. Både Det stora blå och DogMan handlar om pojkar som kastas ut i vuxenlivet och som finner mer ro bland djur än bland människor.
Trofasta vänner att hålla i tassen
Jag hade önskat att detta var en kalasfilm, för just när mörkret träder in i denna årstid behöver vi lite ljusglimtar, men nu blir det ojämnt och ibland helt oförståeligt hur vissa scener spårar ur.
Men fråga om du får ta med hunden i salongen. Det kan finnas utrymme för trofasta vänner att hålla i tassen när popcornen flyger.
