DORO – en metal queen som har dedikerat sitt liv till musiken firar 40-årsjubiléum

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Kvinnor i metal rockar också. Ändå är fenomenet som bekant fortfarande en inte alltför vanlig syn. I alla fall inte om man räknar bort alla de mängder damer som frontar band verksamma inom den symfoniska sorten. Men så har ju alltid Doro Pesch. Eller rätt och slätt bara Doro. Sisådär fyrtio år in i karriären är hon alltjämt hängiven, stolt och minst lika aktiv som då det begav sig med sitt band Warlock i början på 80-talet.

Inte konstigt att vokalissans smeknamn är rätt och slätt Metal Queen, och ”drottningen” fortsätter producera musik, något nya albumet Conqueress Forever Strong and Proud utgör en uppenbar bekräftelse på. Verket ifråga – det fjortonde i ordningen – släpptes så sent som förra veckan, och Doro vet inte till sig av upphetsning när hon berättar om alla snygga versioner musiken förpackats i.

När jag träffade min mananager senast fick jag kopior av både vinylerna och CD-skivorna, berättar den sprudlande sångerskan. Det är en dubbel old school CD och dubbel vinyl i limiterad upplaga, och en box med alltihopa för hardcore fansen.

Stark även när det är tufft

Att sedan albumtiteln syftar på henne själv är givet. För det här är en kvinna som alltid varit stark och stolt i sin gärning.

– Yeah, jag försöker alltid vara stark även när det är tufft, men det har varit så många både upp- och nergångar genom åren, så man har varit tvungen att kunna ta det för att klara av att fortsätta hänga med.

Trodde aldrig det skulle vara så länge

Samtidigt summerar albumtiteln allt det Doro är och känner. Grundtanken är att erövra världen med musikens hjälp. På samma sätt som hon alltid gjort.

– Fast jag trodde aldrig det här skulle vara så länge som det gjort, och jag är fortfarande lika exalterad som när jag skulle turnera första gången. Jag uppskattar det nog ännu mer nu. När jag var tonåring kunde jag inte känna det riktigt, men det finns en speciell koppling och närhet till människor när man står på en scen.

Duetter med Rob Halford

Men det är inte bara fansen det finns särskilda kopplingar med. Den där speciella känslan av sammanhållning i metalvärlden är något hon även känt vad gäller kollegorna. Under de första stapplande karriärstegen var band som Saxon, Motorhead och Judas Priest förebilder, men folk som Lemmy och Rob Halford skulle snart också bli hennes vänner, och därefter har bara döden kunnat bryta vänskapen. Så Lemmy, må vara borta, men Halford ställde gärna upp på ett gästinhopp på nya albumet.

Jag kommer aldrig att glömma det, det var en fantastisk erfarenhet. Jag har alltid förblivit vän med honom. Vi träffades igen förra året, och då frågade han vad jag ville göra. Jag svarade att jag skulle älska att göra Living After Midnight som en duett. Sedan sade jag att jag ville göra en annan låt med honom också; Total Eclipse of the Heart.

Det hårdaste och det vackraste

– Och så blev det ju. Men bortsett från det, visste du hur du ville den här skivan skulle låta redan från början?

– Skulle säga att det är samma typ av blandning som jag gjort alla fyrtio åren. Där finns några killer anthems, det finns en riktigt bra softare låt med Sammy Amara från tyska punkbandet Broilers om vänskap. Samtidigt är en låt som I Will Prevail kanske det hårdaste jag gjort medan någon annan sång är själfull sak som är bland det vackraste jag gjort.

Bästa idéerna innan sömn och uppvaknande

Du har ju en hel del album på din meritlista efter alla år, så frågan kanske är en aning onödig, men skulle du vilja säga att det blivit lättare eller svårare att skapa ny musik under årens lopp?

– Nej, faktiskt inte. Jag har så många idéer hela tiden. Vanligtvis får jag de bästa precis innan jag ska somna eller vaknar upp. Ibland är det texter, ibland musiken och ibland både ock på samma gång, och då måsta jag skriva ner allihopa direkt. Sedan skickar jag det till min skrivarpartner sedan 1996, Andreas Bruhn. Då säger han ”Låt oss köra på”. Men det är ändå först när man spelar live som man vet om det funkar.

Fansen ropar efter en singelbaksida från 1985

Som om inte detta vore nog har Doro precis som otaliga andra med lång karriär det angenäma problemet med att välja låtar till konserterna, och det är som inte bara svårigheten att själv välja sånger. Inte sällan gör publiken på plats det.

– Ja, ibland ropar de efter sånger jag inte sjungit på 35 år. Eller en B-sida på en singel från 1985. Sedan finns sådant vi aldrig spelar också. Som Igloo On the Moon, jag vet fortfarande inte vad den handlar om. Samma sak gäller för en del annat som låter för putsat. Det är inte metal för mig. Sist jag gav ut något jag inte var nöjd med var `86. Sedan dess har det aldrig hänt igen.

Partyt var över

Vad som däremot hände i skarven mellan åttio- och nittiotal var grungen. Historien är välkänd hårdrocks- och metalhistoria sedan länge, men det var en tid glam och spandex byttes ut mot ångest, jeans och rutiga flanellskjortor. Partyt var över. I alla fall tillfälligt. Även för Doro.

– På 80-talet hade alla en ”great show”. Motley Crue körde med ett upp- och nervänt trumset och sådana grejor. Grunge handlade om att se på fötterna i en grå t-shirt. Många band förlorade sina skivkontrakt då. Sedan tog det tio år innan det blev någon förändring.

Tuffa tider med grungen

– Vad hände då?

– Jag gjorde en turné med Dio, och jag kunde känna då att något hade hänt. Så i bland måste man hålla ut. Men visst, det var absolut tuffa tider innan dess. I USA levererade jag ett nytt album till skivbolaget, och då fick jag höra ”Men det låter som grunge, eller hur?”. ”Nej, det låter som en massa hårliga sånger”, svarade jag. ”Sorry, då kan vi inte släppa den här skivan”.

Gene Simmons, den bäste producenten

Men album i all ära, Doro säger att rampljuset på scen alltid varit det som lockat mest. Hennes första stora turné var med Judas Priest i mitten på 80-talet, och sedan följde första varvet med Dio 1987, och på den vägen är det.

Några år senare träffade tyskan sin barndomsidol Gene Simmons, och av detta möte blev det så småningom ett självbetitlat album med basisten som exekutiv producent. Albumet floppade i USA, men gick bättre hemma i Europa. Fast oavsett vilket var Doro nöjd. Då det begav sig ska hon ha sagt att Simmons var den bäste producenthon någonsin arbetet med.

– Jag hade aldrig trott att jag skulle möta Gene. Hela min värld förändrades av att träffa honom. Och så kan jag känna för Lemmy och Dio också. Jag saknar dem båda varje dag, och jag tänker på alla festivaler och gigs vi gjorde tillsammans.

Har dedikerat sitt liv till metal

Här deklarerar den sprittande positiva Doro att hon älskar att stå på scen framför headbangers med svettigt hår. Som om det inte var tydligt redan innan. är man benägen att utbrista. För det här är en sångerska som alltjämt efter alla år är en storögd fan av sina kollegor och på det hela taget dedikerat sitt liv till metal. Hon har varken man eller barn, och ser enligt egen utsaga sina kollegor och fansen som sin familj.

Om jag kan ge min sång och bidraga med något som gläder människor är jag nöjd. Det är därför jag är här, för att göra folk lyckliga och ge dem något att tro på.

Måste arbeta ännu hårdare i tuffa tider

– Jag antar att det betyder att du aldrig någonsin funderat på att ge upp och lägga av när det var som tuffast?

– Nej när det blir jobbigt måste man arbeta ännu hårdare för att komma igenom det. Min far som var lastbilschaufför lärde mig det, så jag vet hur det är att arbeta hårt. Sedan är det så att ibland är tiden på din sida och ibland är den det inte. Det är bara så det är.

En graverad kula från Lemmy

– Fast hur man än ser på det har du fått en hel del uppskattning. Inte minst har du fått en hel del priser som en Lifetime Award, ett Echo-pris och något kallat The Metal Godess Legend Award i Las Vegas och så vidare?

– Det är så roligt att få ett pris för något. Jag älskar det. En del säger att de inte bryr sig, men jag gör. Jag älskar när folk säger att de tycker om vad jag gör. Fast det som ligger mig närmast om hjärtat är en kula med halsband jag fick av Lemmy med gravering. Det är mitt viktigaste pris. När jag har det på mig känns det som om han fortfarande är här. När jag fick det blev jag helt knockad.

Minst tjugo album till

– Det är upplyftande att du är så positiv?

– Jag säger bara det, jag känner mig fortfarande som tjugofem. Men jag försöker leva nyttigt. Jag tränar och har blivit vegan. Jag mår bra, och vill göra det här i fyrtio år till. Jag har minst tjugo album till i mig, så jag kommer att göra mitt bästa för att lyckas med det.

Hoppas på något bättre

Fram till nu hade Doros positivism och stora hjärtliga leende varit konstant under vårt samtal – intervjun gjordes på Zoom, men när frågar om hennes syn på framtiden kommer upp blir hon genast allvarligare. Trodde väl att hon skulle prata om sin egen framtid, men istället hamnade omvärldens tillstånd i fokus istället.

– Jag hoppas något bra ska hända. Det ser illa ut i världen nu, så jag hoppas på fred, det är det enda man kan göra. Så jag kommer att arbeta ännu mer för att människor ska må bra i fortsättningen. För det känns väldigt svårt att ens se på det som händer. Det var annorlunda på 80-talet. Då fanns inga problem, i alla fall inte på det sättet, och inga som vi kände till. Så jag hoppas på något bättre nästa år.