MELANIE MARTINEZ, K.B. Hallen, Köpenhamn den 2 november 2023 – emo-tycke och gotiskt mörker à la Danny Elfman/Tim Burton

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Liten har blivit stor. Deltagaren i The Voice har blivit stjärna på riktigt. Men när Melanie Martinez då det begav sig 2012, som 18-åring deltog i den amerikanska upplagan av talangtävlingen ifråga blev hon utröstad av tittarna efter fem veckor.

Vilket kanske inte var så konstigt För det vore lögn att hävda att hon är direkt mainstream. Åtminstone i vanlig mening. Men det är tydligt att hon har idéer och visioner som är värda at hålla fast vid. Tredje albumet Portals gick in direkt som tvåa på Billboard-listan i våras, vilket säger en del om succéns omfattning.

Björk-vibbar med emo-tycke

Med detta sagt bör dock också påpekas att Martinez av allt att döma inte är den som kompromissar med sina visioner. Den som kallar det sångerskan sysslar med för art pop är följaktligen då inte heller fel ute. För att göra bilden någorlunda fullständig skulle jag gärna också addera en beteckning som Björk-vibbar med emo-tycke och gotiskt mörker à la Danny Elfman. Fast med tydliga melodier då förstås. Detta tål att påpekas med tanke på Björk-referensen, om ni förstår.

Mycket sagolika svampar

Allt detta ackompanjeras av en visuell stil som både lånar från Tim Burton i allmänhet och dennes version av Alice i underlandet i synnerhet. Det var mycket sagolika svampar i jätteformat både på scen och i landskapen på videoskärmarna om man säger så. Garnera sedan med dinosaurer, sjöjungfrur och annat, så förstår ni säkert grej.

Alter ego återföddes

Konstnären Mark Ryden, känd som ”Gudfadern av pop-surrealism”, är en annan förebild, och visst lyser det där med emo vanligtvis igenom i hennes look. Däremot talar vi förstås inte band som Fall Out Boy och Paramore vad gäller det rent musikaliska.

Dessutom; i och med releasen av Portals avtäcktes också ett nytt utseende. Hennes tidigare alter ego “Cry Baby” återföddes nu som ett trolliknande väsen som fastnat någonstans mellan jorden och livet efter detta. Låter detta måhända flummigt? Tja, det är det också. Eller också skulle man helt enkelt istället kunna hävda att Martinez är kreativ och har en livlig fantasi.

Senaste albumet framfördes i sin helhet

För övrigt kan ni lita på att hon tar sin nya image och dito koncept på fullt allvar. Hela tillställningen var nämligen tillägnad just Portals, och alltihop framfördes kronologiskt enligt dess låtlista, från inledande Death till avslutande Milk of the Siren.

Intensitet och stämningar byggdes upp

Att det finns drömlika kvaliteter i Martinez musik går följaktligen knappast att komma ifrån, och öppningen med just Death, Void och Tunnel Vision satte onekligen tonen. Det hela tedde sig överlag smått spejsat och de maskinorienterade romerna byggde inte sällan gradvis upp både intensiteten och stämningarna.

Samtidigt kan jag dock tycka att ljudbilden från och till blev väl kylig. Det var väl därför sådant som klaviaturintrot på den lika söta som tralliga Spider Web och det akustiska arret till Womb gick hem så väl hos undertecknad. Det var lätt att gillade värmen dessa inslag skapade.

Om förgiftad relation

Raka motsatsen till värme utstöttes i Evil, men så handlar detta nummer också om en avslutad förgiftad relation där sångens jag har tagit tillbaka sin värdighet och gått vidare. Dessutom framstod det här tillsammans med Womb som några av de bästa sångerna denna afton. I alla fall ur en rent (pop)musikalisk synvinkel.

Missförstå mig inte nu, jag kan mycket väl uppskatta de mera aviga och i alla fall tidvis, lite knasiga verken, men det kändes uppfriskande när de där tydliga refrängerna också fick ta plats.

Gallskrikande tjejer

Sedan kan ingen ta ifrån Martinez att hon har en vision. En vision som tagit henne längre än vad många kanske trott från början med tanke på att hon inte direkt gjort det lätt för sig. För vem kunde ana den framgångsvåg som hon nu rider på. Eller att tjejer – för det är mest tjejer – kring mitten av tonåren och tio år uppåt skulle gallskrika som om någon höll på att göra dem illa oavsett vad som framfördes live?

Full respekt

F-n vet, men det låter närmast osannolikt när det nu sägs rätt ut. Och inte för att jag nu i egenskap av gubbskribent knockades av allt som bjöds i den till synes utsålda K.B Hallen torsdags. Däremot hyser jag full respekt för sångerskans mod och kreativitet.

Förutsägbar inte första ordet i huvudet

Samtidigt ska villigt erkännas att ska det bli rätt spännande att se vad som kommer härnäst. För en sak är säker, förutsägbar är inte det första ord man tänker på när vokalissans namn virvlar runt i huvudet.