MADONNA, Royal Arena, Köpenhamn den 26 oktober 2023 – totalt nyanslös ljudbild i imponerande iscensatt show

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Hon är en ikon, en symbol för självständiga kvinnor överallt och The Queen of Pop. Hennes namn är Madonna, och hon är tillbaka på turnéstråket i Europa. Utan ett nytt album i bagaget dock. Lite trist med tanke på att sångerskan inte visat sig i Skandinavien sedan The MDNA-Tour, och det är nästan dussinet år sedan.

Å andra sidan är det väl en hitparad utan like som folk i allmänhet i första hand suktar efter, så detta är väl på det hela taget inget som spelar någon större roll. Särskilt som senaste albumet, 2021 års Madame X var ett präktigt magplats präglat av ett missriktat mish mash av idéer och i sorglig avsaknad av melodier.

Avsaknaden av de största

Men för att nu återgå till det där med hitsen. Eller rättare sagt, avsaknaden av många av de allra största. Vad sägs om detta urval över örhängen, som sorterats bort; Borderline, Material Girl, Angel, True Blue, La Isla Bonita, Cherish, This Used to Be My Playground, Frozen och tro det eller ej, Like a Virgin. Och listan över detta missgrepp bara fortsätter. Och nej, inkorporerandet av småsnuttar av en del av dessa sånger i andra nummer räknas inte.

Tjänstefel

Så någonstans får man nog säga att publiken i den fullsatta arenan blev snuvad på en del av konfekten denna afton. Sedan är det för all del fullt förståeligt att sångerskan vill bjuda på lite annat också, men det är närmast tjänstefel att ignorera så pass många klassiker.

Organiskt inte första tanken

Något annat som inte bara kan passera obemärkt är det faktum att vokalissan inte backades av ett band. Istället genomfördes det hela med playback rakt igenom. Organiskt är knappast det första adjektiv man tänker på för att beskriva det hela, med andra ord. Så ja, rätt trist var det här allt. Särskilt som ljudbilden överlag präglades av ett lika stenhårt som väl högljutt dunk utan tillstymmelse till nyanser.

Promenad längs minnenas aveny

Samtidigt var väl tanken vid ritbordet att att en fet scenografi och de sexton dansarna jag kunder räkna till av dansare skulle kompensera för det här, och ärligt talat, det gjorde det också. Från och till glömde man bort att alla arrangemang bara fanns lagrade på en hårddisk. Men enkom för att man lät sig distraheras av allt det där som hände på scenen.

För viss var det som man serverades på scenen underhållande. Hela upplägget fungerade som ett slags promenad längs minnenas aveny i sångerskans liv via nedslag i historien.

Festen blev dödligt allvar

Som till exempel till exempel New Yorks diskoera med Holiday som given musikalisk illustration, konflikten med katolicismen med Like A Prayer i centrum och den förödande AIDS-pandemin.

Vid denna tidpunkt tog festen hastigt och lustigt slut och blev dödligt allvar. Mycket symboliskt ”dör” en av dansarna i Madonnas armar här. Till tonerna av Live to Tell serverades därefter en lika mäktig som sorglig display av offrens ansikten via gigantiska videoskärmar i högt upp mot taket.

Boxningstemat gick inte fram

På det hela taget var det som utspelade sig på scenen imponerande iscensatt. Högt tempo överlag, idel klädbyten och en genomtänkt tanke rent allmänt präglade helheten. En helhet där det ofta kändes som ett showfyrverkeri av Guds nåde, snarare än en regelrätt konsert.

Sedan gick väl inte boxningstemat i samband med trista Erotica fram riktigt om nu sanningen ska fram. Fast det visuella – ursäkta lustigheten – knockade likväl.

Hade gärna sett ett genomproffsiga band

Men för att nu återgå till det här med konsertelementet. Nej, någon spelning i vanlig mening var det här alltså knappast. Så för egen del hade jag gärna sett att ett genomproffsiga band stått där någonstans på scenen och backat stjärnan. Livekänslan rent musikaliskt var nämligen noll och intet, och saken gjordes alltså inte bättre av den hårdpumpande, totalt okänsliga ljudbilden. Varken Madonnas röst eller låtskatten kom någonsin till sin rätt. Långt därifrån.

Vad tänkte hon?

Vad tänkte fröken Ciccone när hon bestämde sig för att mer eller mindre kasta alla ursprungliga arrangemang på sophögen inför denna turné. Har ingen aning. Vet bara att jag satt och längtade efter att få höra något som åtminstone påminde en liten aning om vad producenter som ”Jellybean” Benitez, Nile Rodgers, Patrick Leonard och Babyface med flera bidragit med.

Ord ligger och skvalpar

Men icke sa nicke. Istället förvandlades de flesta nummer till rätt sorgliga anrättningar där på Royal Arena. Vill inte påstå att vi talar slakt här, men bara det faktum att tanken på att använda ett sådant ord ligger och skvalpar i medvetandet bör rimligen ge en antydan till alla er som läser hur illa det stod till på den fronten.

I motsats då till den visuella delen som kompenserade för mycket. Dock långt ifrån allt.