Klicka på bilden, för att se hela bilden
Förra hösten gjorde kvällens stjärnor Lill Lindfors, Nils Landgren och Jan Lundgren succé med denna konsertföreställning, betitlad Två och en Steinway på Maximteatern i Stockholm, och sedan bar det alltså ut på turné. Men det tog alltså ett år för att detta skulle förverkligas.
Fast upplägget är förstås det samma som i hufvudstaden. Det hela bygger på pianisten Bernt Egerbladhs långkörare Två och en flygel som visades på det gamla TV-monopolet från mitten på 70-talet och ett kvarts sekel framåt. Tanken nu som då är att prata minnen och framföra musik under trevliga och mysiga former.
En musikalisk fest
Och visst blev det mycket mys och pys. Samt en icke oansenlig dos skämtande under kvällens gång. Men framförallt blev det här en musikalisk fest i jazzens tecken. Den melodiska sorten, då. Inte den svåra, inåtvända experimentella och jobbiga sorten. Föga förvånande då ingen i trion bekänner sig till något annat än melodiska alster.
Skojfrisk Lindfors om en mans förfall
Först ut på scen Jan Lundgren, tillställningen ryggrad och skulle det visa sig, ordningsman. På plats vid flygeln gjordes en mjukstart med ett vemodigt stycke av okänt ursprung.
Härnäst presenterade Lundgren Nils Landgren med tillhörande röda trombon, varpå en uppjazzad version av The Beatles Norwegian Wood avverkades.
Sedan, slutligen äntrade hon scenen, ”Sveriges mest legendariska artist”, Lill Lindfors, 83 år ung. Hon presenterade sig med svängig kul sak om en mans förfall sett ur ett kvinnligt perspektiv.
Funkade på 70-talet
Skojfriskt, är nog ordet jag letar efter här. Men vid det här laget hade både Landgren och Lindfors även hunnit prata bakgrund, uppväxt och de första stapplande karriärstegen med Lundgren. Musik under avslappnade former mixat med lättsamt, men ändå givande snack funkade på svensk 70-tals-tv och framåt, så varför skulle det inte fungera live på scen 2023, verkar har varit tanken hos alla inblandade.
Vilket nog är ett sunt tänkesätt. För överlag fungerade helheten väl igår. Opretentiös inramning, men proffsigt artisteri är en rätt oslagbar kombination. Då behövs inget utanpåverk att tala om. Det som serveras talar för sig själv.
Skiftande pianolir i en handvändning
Med detta sagt skulle jag nog också vilja säga att det här är en trio som kompletterar varandra väl, och då pratar jag inte bara om deras respektive instrument, utan även rollerna de intog i denna föreställning.
Lundgren var den med fokus på helheten, ett slags gediget kitt rakt igenom, med ett lika flyhänt som gediget lysande pianolir som kan vara ”all over the place”, och som sig bör skifta i en handvändning medan Landgren i egenskap av instrumentalist av världsklass agerade både stöttade och lyfte kollegorna i varje enskilt nummer med sin personliga touch och osvikliga känsla för sitt instrument.
Ett av kvällens roligaste nummer
Ja, också hade vi då sist, men definitivt inte minst Lindfors som stod för showmanshipen, större delen av humorn, samt spontaniteten denna och får man förmoda varje kväll.
När Lundgren pratade om nästa inslag i ”programmet” kunde sångerskan mycket väl bara köra på med en anekdot med tillhörande provsmak på en gammal lite bortglömd dänga. Som när hon då det begav sig fick en presentationssång om sig själv av sin producent på Sveriges Radio i samband med ett tv-uppträdande. En väldigt fyndig, ordrik och tungvickskrävande sång, för övrigt. Det behöver väl inte tilläggas att vi talar ett av kvällens roligaste nummer här.
Blomstertid och Mandela-hyllning
Som kontrast till denna uppsluppenhet plockade Landgren fram sin gospelbestänkta tolkning av Den blomstertid nu kommer. Vi talar modern klassiker i sitt fack här, och man förstod varför igår. Känslan i framförandet var liksom obestridlig.
Samma sak kan för övrigt sägas om när Lundgren tog sig an förebilden Oscar Petersons Nelson Mandela-hyllning Hymn to Freedom, hämtad från dennes mest omhuldade album Night Train. Pianisten berättade att Peterson var den som fick honom att fastna för jazz som ung, och visst gjorde han honom ordentlig rättvisa denna afton.
Än sorgligare
Fast frågan är om det blev vemodigare än när dessa båda instrumentalister gjorde gemensam sak i den egna skapelsen Why Did You Let Me Go. Tror knappast det. Det här var en sak som andades avsevärt kärleksdepp på en rökig jazzklubb utan ljusglimtar.
Möjligen skulle man kunna se det som än sorgligare att någon skriver ett brev till sig själv, som Lindfors sjöng om i den bokstavstrogna varudeklarationen I’m Gonna Sit Myself Right Down and Write Myself a Letter.
Alla fick del av kakan
Men Musik ska byggas utav glädje. Som bekant. så den känslan fick Lindfors givetvis illustrera med hiten med samma titel i en svängig version strax innan slutsignalen. Stående ovationer följde programenligt här. Sedan om nu sanningen ska fram fick Lundgren och Landgren också avsevärt med jubel efter ovannämnda blomstertids- och Hymn to Freedom-prestationer, så alla tre på scen fick del av den uppskattande kakan. Inget tvivel om den saken.
Du är den enda, Lill
Fast med detta sagt, det kändes bara rätt och riktigt att Lill Lindfors med ålderns och för all del också den stjärnbeströdda legendstatusens rätt fick glänsa i det önskade extranumret. Du är den ende sjöng hon i en barrums-jazzig version av sin signaturmelodi. En av dem, alltså. Men oavsett vilket. Hur man än ser det. Du är den enda, Lill.
