KILLERS OF THE FLOWER MOON – Scorseses nya en av årets två, tre bästa filmer

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Martin Scorsese
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Robert DeNiro, Lily Gladstone, Jesse Plemons, Janae Collins
Premiär: 2023-10-20
Betyg: 5

Ju fler kockar ju mer aptitlig blir menyn att döma av detta Oscar osande drama som utan att året ännu gått in i historien kan tillskrivas som en av dess två, tre bästa filmer.

Om vi börjar med Robert De Niro har karriären länge varit en utförsbacke. Det är svårt att tro att geniet som gett oss Gudfadern, Taxi Driver, The Last Tycoon och en ändlös parad av andra mästerverk har ägnat sin tid åt pensionärsboxning med Stallone och annat trams på ålderns höst.

Under Scorseses vingar igen

Okej, kanske försvarar sig De Niro med att han liksom Robert Mitchum säga att tillräckligt många nollor och fridagar är motiv nog, och jag behöver ju inte se skiten.

Nu har han dock kommit under Martin Scorseses vingar igen och resultatet låter inte vänta på sig, De Niro is back. Di Caprio har å andra sidan vårdat sin karriär mycket väl efter Titanic och undvikit några iögonfallande magplask.

DiCaprio, en medveten skådespelare

Jag tillhör således de som korkar upp champagne för Once Upon A Time In Hollywood för jag var där då och kan lova att den fångade sin tid, det vill säga 60- och 70-talet på kornet och slutklämmen på stjärnornas Hollywood.

DiCaprio är en medveten och formbar skådespelare, som åldras med behag och bjuder på sig själv genom att göra sina roller nyanserade, och med de mänskliga skavanker som gör oss ha just mänskliga.

Har fått Jerry Lewis att vakna till liv

Martin Scorsese har naturligtvis inte gjort några avkall på kvaliteten, och från pärlor som Tjuren från Bronx, nyinspelningen av Cape Fear, min egen favorit The King of Comedy, där han fått Jerry Lewis att vakna till liv och nu senare års begivenhet The Irishman går en röd tråd.

Ett kraftprov på tre och en halv timme

Nu är trion alltså uppe på banan igen med ett epos som håller en fångad från första till sista scenen, och det är ett kraftprov eftersom filmen är nära tre och en halv timme lång. Vi skriver 1920-tal. Första världskriget har avslutats 1918 och fortfarande hade USA ena foten kvar i vad vi brukar kalla vilda västern.

Livsvillkor förändrades över en natt

Oljan, ibland kallad det svarta guldet kunde göra en fattiglapp till miljonär med en fingerknäpp och när indianstammen Osage Nation hittade ett stort oljefynd på sin mark förändrades deras livsvillkor på en natt. Det blev bilar och lyx för hela slanten och naturligtvis sågs inte detta med blida ögon av blekansikten som alltid nedvärderat urinvånarna.

Mördade för indiansk förmögenhet

Från att vara vanliga skojare, fifflare och utpressare sjönk man allt djupare ner i sörjan och till och med mördade för att tillgodogöra sig indianernas förmögenhet. Scorsese blundar inte för att vi skall känna avsmak för denna mörka epok i USA:s historia, och här finns inte en scen som inte känns angelägen och försvarbar för filmens längd.

En ulv i fårakläder

DiCaprios karaktär Ernest är inte den skarpaste kniven i lådan, men har överlevt WW1 och kommer nu hem för att jobba för sin farbror Bill som gärna vill bli kallad King (DeNiro). Onkel King vill gärna framstå som en fadersgestalt för sin omgivning, och då inte minst för indianerna. Men efterhand förstår vi att han är en ulv i fårakläder.

Gladstone stjäl alla scener

DeNiro är lysande, spelar ut sin baksluga charm som matchar DiCaprios lite naiva och verklighetsfrånvända Ernest. Mot de två behövs ett starkt kvinnligt motstånd i den andra vågskålen, och Lily Gladstone stjäl nästan alla de scener hon är i fokus med sitt porträtt som Molly, en diabetessjuk indiankvinna som förälskar sig i och gifter sig med Ernest.

Rasistiska känslor i svallning

Kemin mellan dem är i Scorseses händer nästan kännbar ute i salongen. Att King uppmuntrar äktenskapet är mer av egenvärde än av känslomässiga orsaker. Att vita män gifte sig med en röd kvinna satte samma rasistiska känslor i svallning som när den färgade  boxningsvärldsmästaren Jack Johnson några år tidigare valsat runt i pressen för sina utsvävningar med vita kvinnor.

Det är alltid en fröjd att se en film där allting stämmer från fotot, intrigen till fulländade skådespelare och jag hoppas verkligen inte att filmens längd avskräcker för den är faktiskt ett flöte och inget sänke för det helgjutna resultatet.