DIANA ROSS, Royal Arena, Köpenhamn den 19 oktober 2023 – i god form med värdighet i hitspäckad show

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Hon är en poplegend, en tvättäkta diva och inte minst en pionjär i egenskap av färgad artist som gjorde en crossover-resa till den vita publiken via sin association med Berry Gordys livsverk, skivbolaget Motown Att Diana Ross också är still going strong även fem månader innan sin åttioårsdag torde också stå alldeles klart efter torsdagens väl frekventerade show på köpenhamnska Royal Arena.

Ska dock villigt erkänna att en viss oro för hur kvällen skulle gestalta sig fanns i medvetandet innan konserten drog igång. Denna visade sig rätt dock omgående vara obefogad. Under den inledande kortbiografiska historielektionen via video på scenens fond funderades det alltjämt på detta, men därefter var allt sådant negativt trams väck ur medvetandet.

”I love you”

För när Ross slutligen äntrade scenen någon gång sisådär tjugo minuter efter åtta kom alla negativa tankar snabbt på skam. ”I’m coming out”, sjöng Ross med eftertryck, och publiken slickade snabbt i sig detta självklara tillkännagivande. Jublet var redan här ansenligt, och sångerskan själv var inte sen med deklarera sin kärlek. ”I love you”, yppade hon här för första, men knappast sista gången denna afton.

Och inte mig emot. För är det något som behövs i denna helgalna värld just nu är det väl kärlek och positivism och andra ambitioner än makthunger, död, förtryck och underminerande av demokratin.

Världsförbättrar-anthem

Sedan finns det väl ingen annan sång på repertoaren som bättre uttrycker denna stämning än Reach Out and Touch (Somebody’s Hand). Denna halleluja-sång om att hjälpa sin nästa på gräsrotsnivå är ett världsförbättrar-anthem utan tillstymmelse till mörkersyn tillhör en av Ross absoluta klassiker, vilket är hur förståeligt som helst.

Påminde om varierad gärning

Fast det är som bekant inte den enda på meritlistan, och den som längtade efter en provkarta på Ross framgångar fick sig till livs en av den typ som påminde oss alla om hennes varierade musikaliska gärning. En gärning som oundvikligen givetvis inkluderade The Supremes.

Odödliga popdängor från Motown

Så efter att ha äntrat scenen sjungandes den där ovannämnda I’m Coming Out – vad annars? – var det dags att omgående gå tillbaka till rötterna; Baby Love, Stop! In the Name of Love, You Can’t Hurry Love och Come See About Me avverkades alla under den efterföljande halvtimmen. Odödliga popdängor? Absolut, och Ross visade att hon alltjämt kan göra dem rättvisa.

Rosad som Billie Holiday

Fast det är förstås som soloartist vokalissan är mest känd, och det hann inte gå många år från avhoppet innan hon lite överraskande slog in på jazzspåret med huvudrollen i Lady Sings the Blues, bio-picen om Billie Holiday från 1972. Ross blev med rätta rosad för både sin skådespelarinsats och tolkningarna av hennes musik.

Rysningar längs ryggraden

Med detta sagt var det bara givet att vi påmindes om detta i torsdags med släpiga jazzbluesen Fine and Mellow och Don’t Explain i vilken i stort sett alla i det lysande bandet adderade extra (solo)glans med sådan feeling att det var svårt att undgå att känna rysningar längs ryggraden.

Från senaste albumet

Riktigt allt som framfördes var dock inte bara tidigt gods från sextio- och sjuttiotalet. Hyfsade senaste studioalbumet, betitlat Thank You släppt så sent som november 2021 förärades också uppmärksamhet. Fullt förståeligt, och varför inte, är min respons.

För visst var de valda lasterna värda sina platser i setlistan. Count on Me är en rätt fin och söt (piano)ballad medan I Still Believe ter sig som en skönt luftig sak, modell uptempo för fullvuxna.

I sistnämnda förenades stjärnan med dottern Rhonda i en duett som rundades av med en lång kram mellan mor och dotter. Gulligt, så det förslår förstås, så här var det lätt att misstänka att mången fans fick något vattnigt i ögonen.

En absolut Ross-favorit

För övrigt garnerades det med diverse nerslag i katalogen, typ oundvikliga esset Theme from Mahogany (Do You Know Where You’re Going to). En absolut Ross-favorit i min bok, och inte bara för att den är något av det vackraste i repertoaren. Den absoluta tidlösheten kopplad till otrendighet gör den bara än slitstarkare.

Just denna afton ska dock lite motvilligt erkännas att jag stördes något den den aningen dröjande fraseringen Ross försökte sig på. Och var sjutton fanns stråkarna och det något klassiska draget i den instrumentala delen av sången?

Förvandlade arenan till ett party

Sedan är det inte utan att jag ställer mig en aningen frågande till covern på Gloria Gaynors något söndertröskade I Will Survive. Förvisso lyckades sångerskan och hennes eminenta band närmast förvandla hela arenan till ett icke oävet party med denna diskoklassiker. vilket förstås är gott nog.

Bee Gees-signerat

Men med tanke på hur många örhängen hon har på lager ändå kan jag nog tycka att det varit roligare om hon valt någon av sina egna låtar för detta ändamål. Till exempel Bee Gees signerade Chain Reaction, en av de bästa Motownlåtar som någonsin gjorts utan att de facto vara en sådan.

Låten ifråga är för övrigt hämtad från Ross 80-talsrepertoar, ett starkt decennium för henne som är sorgligt undanskuffat under denna Europavända.

I god rörlig form med rösten i behåll

Fast nu vil jag givetvis inte gnälla i onödan. För om denna turné nu skulle vara den sista för Ross, så är det likväl bara ta av den imaginära hatten och bocka djupt för henne. Den levande legenden visade sig nämligen inte bara vara i god rörlig form, utan också ha rösten på det hela taget i behåll där på Royal Arena. Därmed har hon då också om så skulle vara fallet lämnat den publik hon så genuint älskar med värdighet och gett oss förmånen av ett avsked att minnas med värme.

I sådana fall är det inte mycket mer att göra mer än att bara tacka henne. För allt. Med stor glädje och tacksamhet.