THE WINERY DOGS, Pumpehuset, Köpenhamn den 16 oktober 2023 – (hårdrocks)musiker i ordets bästa bemärkelse

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det är väl knappast någon överdrift att hävda att termen supergrupp i viss mån är missbrukad, och i det sammanhanget tvingas inte minst jag lite slokörat erkänna att det finns en medskyldighetsaspekt involverad. Men hey, det är samtidigt ett användbart epitet, får man väl säga. Så om någon vill gnälla är det väl bara att ta den kritiken.

Fast sedan finns det förstås band som verkligen är en supergrupp. I dess rätta bemärkelse. The Winery Dogs är ett sådant. För det går väl knappast att påstå annat än att Trummisen Mike Portnoy (ex-Dream Theater), basisten Billy Sheehan (Mr. Big) och sjungande gitarristen Richie Kotzen (ex-Poison, ex-Mr. Big) kan kallas något annat.

Musiker i ordets bästa bemärkelse

För inte nog med att alla tre är i besittning av varsitt snyggt CV, framförallt är de excellenta musiker som alla tre… ööhh excellerar på och med sina instrument. Vi talar musiker i ordets bästa bemärkelse, helt enkelt.

Publiken i sin tur var av den typen som exalterat visade sin uppskattning av lite extra långa solon, extra utdragna röst toner och en sex minuters skicklig basutflykt av Sheeran med såväl vackra som smått störiga partier.

Omfamnar 70-talet

Rent musikaliskt kändes det som om trion på det hela taget i första hand omfamnat 70-talets hårdrock Krydda sedan med drag av något nyare progg och dito metal, och du har The Winery Dogs i sin prydnad.

Satte tonen

På samma sätt var det också ett förväntat faktum att det bandets framträdande präglades av en fullmatad ljudbild där det vimlade av toner utan paus varje enskild sekund. Inledande Gaslight och bluesgrooviga Xanadu – båda hämtade från årets release III – satte därmed också tonen med emfas.

Kontrollerat råös

Få nummer hetsade dock upp publiken så till den grad som Hot Streak. Detta funkdoftande nummer med sin korthuggna resoluta refräng satt som gjuten i allsångsnerven i den utsålda salongen.

Denna sångs speedade kusin stavades i sin tur Oblivion. Vi talar kontrollerat råös med tillhörande tempoväxling och läckra solon av både Kotzen och Sheeran.

Tjusigare blev det inte

Som alla säkert förstår fanns inte mycket tid att hämta andan, men sisådär fyrtio minuter in i det knappt nittio minuter långa giget kom i alla fall Damaged, en vacker ballad med små stänk av blue eyed soul. Av samma kaliber i samma fack var extranumret Regret. Tjusigare än så här blev det faktiskt inte denna afton.

Dessa båda nummer påminde för övrigt också oss alla om att bandet mycket väl kan leta stämningar av ett annat slag, alltså sådana bortom de fontänsprutande tonerna mindre duktiga musiker inte klarar av att spela.

Tajt så in i h-e

Fast med detta sagt; det bestående intrycket av detta mitt första gig med The Winery Dogs är ändå oundvikligen bilden av deras skicklighet. Herrarna är så rasande duktiga att inget annat omdöme än tajt så in i helvete duger.

Lika bra suga in vibbarna

Tidvis kunde jag dock känna att det blev lite för mycket av det goda. Luften i ljudbilden var knappast uppenbar större delen av tiden. Samtidigt är detta ett koncept. Ett koncept inte många andra har eller klarar av. Så det är väl bara lika bra att suga in vibbarna och ta till sig det som erbjuds.