Klicka på bilden, för att se hela bilden
Hennes i särklass största hit är den oemotståndliga Rockabye i samarbete med electrobandet Clean Bandit, men det är långt ifrån den enda låten i hennes diskografi som klättrat på världens hitlistor. Tänk även sådant som Ciao Adios, Friends och Our Song i duett med ex-One Direction-medlemmen Niall Horan, så förstår ni vad som avses.
Unhealthy är sångerskans tredje album, och det ska villigt medges att jag är en aning besviken. För medan både debuten Speak Your Mind och uppföljaren Therapy på det hela taget var riktigt starka popalbum med mestadels danstycke samt en och annan ballad så är det här något annat.
Grubblerier och psykisk ohälsa
Vilket i klartext innebär något med småjobbiga tendenser. Och då främst vad gäller lyriken. Det handlar mycket om grubblerier och eventuell psykisk ohälsa, om man säger så. Men det är å andra sidan inte så konstigt. För denna sångsamling är i mångt och mycket en reaktion på den kontroll över sig själv hon tidigare anammat i sitt liv under sin flera år långa period av sessioner med sin terapeut. Idag är emellertid springandet hos terapeuten historia. Hon hade fått nog till slut, helt enkelt.
Med förvriden uppsyn
Unhealthy är med andra ord resultatet av en nyfunnen frihet. En frihet att åter vara sig själv fullständigt. Sitt eget fullt naturliga jag, om ni så vill. Därav också årets hittills fulaste omslag där vi möts av en sångerska som kör in ansiktet i sin transparenta duschkabindörr, och stoltserar med en förvriden uppsyn.
Går att sympatisera
Vi talar således inte världens bästa köpargument här, men tack och lov innehållet på albumet ifråga trots allt inte lika anti som den bildliga illustrationen. Tack och lov, är jag benägen att utbrista. Sedan med detta sagt vill jag inte ni ska missförstå mig här. För visst går det att sympatisera med Anne-Maries protest mot kravet att jämt vara söt, snygg och sexig, men det är en helt annan femma. I alla fall i min bok.
Inte lika putsat
Hur som helst och oavsett vilket; Unhealthy är inte av samma sprudlande glättiga karaktär som föregångarna rent produktionsmässigt. Det går liksom inte att komma ifrån. Visst, vi talar inte precis garageslammer här, men produktionen är knappast lika putsad som tidigare.
Okej efter några lyssningar
Det räcker med att lyssna på singeln Bad Bitch, likartade hip hop-beatiga Psycho eller för den delen Grudge, som med viss framgång låter electro möta en liten touch av latino. Åtminstone i refrängen.
Det här är i sin tur sånger som ter sig helt okej efter några lyssningar. Utan att direkt lyfta till det högsta höjderna, dock. I minimalistiska saker som Cuckoo och Irish Goodbye går sångerskan sedan jämförelsevis hela vägen vad gäller det icke publiktillvända. Typ.
Enda uppenbara smash hiten
Det är alltså rätt uppenbart att hitfaktorn inte är på topp denna gång. Enda uppenbara smash hiten är titelspåret som görs i par med ingen mindre än Shania Twain. Vi talar dänga av stora mått här, och Twain kände sig säkert hemma i denna inte alls oheliga allians mellan country och pop i lättflytande högt tempo. Oemotståndligt är faktiskt adjektivet som gäller här.
Sedan är det också lätt att uppskatta Never Loved Anyone Before och You & I, två söta ballader med sälta om kärlekens förmåga att övervinna gammal skit och att våga vara svag för en stund när livet känns svårt.
Ett ojämnt mellanalbum
Så visst finns det ljusglimtar på Unhealthy, men det här måste likväl sägas vara ett mellanalbum av det ojämna slaget för den 32-åriga brittiskan. Samtidigt är det lätt att hysa beundran för den integritet hon visar med denna sångsamling. Det hade trots allt varit så lätt att bara köra på i samma hjulspår som tidigare så länge det funkar. Så applåder och respekt för det, Anne-Marie.
