DON GIOVANNI, Malmö Opera, Malmö den 7 oktober 2023 – förföriskt i klassisk tappning

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Musik: Wolfgang Amadeus Mozart
Libretto: Lorenzo Da Ponte

Dirigent: Wolfgang Wengenroth
Originalregi: Paul-Émile Fourny
Regi nyuppsättning: Anselmi Hirvonen, Hillevi Björnsson & Ylva Kihlberg
Scenografi: Poppi Ranchetti
Kostym & Maskdesign: Giovanna Fiorentini
Ljusdesign: Patrick Méeüs

Don Giovanni: Jacques Imbrailo
Leporello: Henning von Schulman
Donna Anna: Matilda Sterby
Don Ottavio: Joel Annmo
Donna Elvira:  Rachael Wilson/Linnea Nordenback (24 nov & 3, 8, 15 dec) 
Zerlina:  Viktoria Karlsson
Masetto: Nicolai Elsberg
Commendatore: Taras Shtonda
Malmö Operakör
Malmö Operaorkester

Premiär: 7 okt 2023
Spelas: 7 okt - 17 dec 2023
Språk: italienska, textas på svenska och engelska
Längd: ca 3 tim 15 min inkl paus

Mer info

Förra säsongen spelades Figaros bröllop på Malmö opera och nu bjuds möjligheten att ta del av uppföljaren, Don Giovanni. Smart att smida medan järnet är varmt och publiken uppvärmd. Så gjorde i varje fall Wolfgang Amadeus Mozarts när han gav librettisten Lorenzo da Ponte i uppdrag att fortsätta på temat förtappad adelsman och dramma giocoso. Året var 1787. Franska revolutionen stod för dörren. Fjäderpennorna glödde. Och snart klev Don Giovanni upp på Nationalteatern i Prag.

Casanova i politisk dräkt

Sedan Mozarts dagar har den spanske casanovan klätts i många skepnader och tacksamt låtit sig moderniseras. På Malmö Opera är uppsättningen dock av det mer traditionella slaget, men jag måste säga att det för ovanlighets skull känns uppfriskande att möta honom i 1700-talsdräkt. Dekoren är genomtänkt.

Libertinen utför sina vidrigheter mot bakgrund av en palatsliknande kuliss som ger intryck av att kunna rämna när som helst. Fasadens sprickor är tydliga. Och frågan infinner sig om det enbart är ett porträtt av en sexmissbrukare som presenteras eller om det i grunden är frihetstörstande upplysningsidéer vi tar del av?

En vacker mosaik

Konceptet utarbetades ursprungligen av Paul-Émile Fourny för operafestivalen i Savonlinna. I höstens uppsättning är inte mindre än tre regissörer inblandade, däribland Anselmi Hirvonen som ofta anlitas för nypremiärer. Regin är ypperlig, scenografin genomarbetad och omsorgen om detaljer stor.

Strålande baryton som Don Giovanni

Trots att Jacques Imbrailos röst inte är helt återställd efter en förkylning är det ett stort nöje att ta del av denne strålande baryton i rollen som Don Giovanni. Även Matilda Sterbys sätt att ta sig an rollen som Donna Anna är minnesvärd. Men det är trots allt Joel Annmo som förför mig mest när han som Don Ottavio uttrycker sin sorg och sympati för sin trolovade som mist sin far. Dessutom är Annmos och Sterbys röster som gjorda för varandra i duetterna. Även den klunsige Masettorollen spelas med övertygelse av Nicolai Elsberg och Taras Shtondas basröst ger rysningar från andra sidan döden.

Sammanfattningsvis är detta en uppsättning som kan liknas vid en vacker mosaik där de flesta bitar sitter där de ska.

Brottas med moralisk ångest

Handlingen tar sin början utanför Donna Annas palats där Don Giovannis tjänare Leporello väntar. Plötsligt kommer den unga adelsdamen utspringande med sin far, kommendanten, i hälarna. Han ska hämnas mannen som utnyttjat dottern, men faller död ner. Mitt i tumultet står tjänaren Leporello som svurit att vara sin herre lojal, men låter oss förstå via stycket Notte e giorno faticar att utöver att slava natt och dag, brottas han ständigt med moralisk ångest. Han bevittnar flera övergrepp men låter sig tystas av pengar.

Från dur till moll och tillbaka

Henning von Schulmans stämma avslöjar det mörker och all den vånda karaktären bär på, samtidigt som både Donna Anna och den oskuldsfulla Zerlina verkar gå i förförarens fälla med öppna ögon. Genom hela operan slungas vi från dur till moll och tillbaka. Mot slutet av första akten låter Mozart tonerna sprudla och berusa så till den grad att alla karaktärer blir rejält omtöcknade. Förföraren kan fortsätta jaga nya kvinnor och även njuta av att de gamla återvänder till honom.

Svaren finns i musiken

Så vad var det egentligen Mozart ville med den här berättelsen? Var det att visa att djävulen inte riktigt är vad vi förväntar oss när vi står ansikte mot ansikte med honom? Eller att djävulen frestar, men inte tvingar? Svaren finns i musiken. Spänningarna mellan karaktärerna och inom karaktärerna speglas tydligt. Inget är enkelt. Människan är mångtydig. Don Giovanni är inte rakt igenom ond och kvinnorna vill också ha något, även om de oftast drar det kortaste strået. Den försmådda Donna Elvira vägrar envist att släppa taget om Don Giovanni och den tvivlande Leporello står märkligt nog kvar vid sin herres sida. Alla slungas mellan hopp och förtvivlan; kärlek och hat; åtrå och förakt; lusta och nöje.

Lycklig den som lycklig är

Kan det gå annat än åt helvete för förövaren? Nej, givetvis inte. Don Giovanni nekar dessutom syndabot av den mördade fadern, men han varken ångrar eller vill förändra sig. Till slut dras han ner i lågorna där han hör hemma och vi bevittnar hur ännu en av Mozarts herremän går ur striden som förlorare.

Donna Anna är nerbruten av sorg, Donna Elvira tillintetgjord och Leporello står med skammen. Det är endast Zerlina och hennes make Masetto som är glada; lyckan återfinns hos de anspråkslösa. Och så förstås alla vi i publiken som precis tagit del av Mozarts hundratjugo minuter långa förförelseakt i operornas opera.