KONTRABASEN, Lisebergsteatern, Göteborg den 7 oktober 2023 – Tomas von Brömssen fyller 80 och spelar på alla strängar

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Författare: Patrick Süskind
Översättning: Hans Axel Holm
Bearbetning & regi: Eva Bergman
Huvudroll: Tomas von Brömssen
Musiker: Bernt Andersson, Anders Blad, Bo Stenholm, Daniel Ekborg, Michael Krönlein, Per Melin, Stefan Sandberg
Scenografi & kostym: Tofte Lamberg
Ljus: Willam Wenner
Ljud: Tommy Carlsson
Mask: Elisabeth Wigander
Dramaturg: Sisela Lindblom

Mer info finns här

Tomas von Brömssen firar åttio år med en kontrabas och en säsong på Lisebergsteatern. Han vet verkligen hur man spelar på alla strängar på ett instrument. Liksom på publikens känslor. En nittio minuter lång monolog omfattar allt du någonsin velat veta (och inte veta) om en kontrabas och en kontrabasist. Det är komiskt, tragiskt, rörande, skrämmande … om vartannat.

Allra bäst är de musikaliska partierna då Tomas & Co bara ger sig hän och jammar. Magin är total och allomfattande och kan få vem som helst att få respekt för en kontrabas och en kontrabasist … i samklang med andra. Sju personer, sju instrument, ljuv musik uppstår. Och alla musikerna sitter på scenen. Jämbördiga och jämnvärdiga. Ingen är förpassad till ett dike medan inhyrd gästsolist inhåvar publikens kärlek.

Skrattande musiker försöker hålla masken

Musikerna på scenen spelar musiker – briljant – men de måste också sitta och lyssna på monologen. Som de säkert har hört hundratals gånger förr. Ändå syns det hur svårt de har att hålla sig för skratt. Man ser hur axlarna hoppar medan ansikten vänds bort. I rollen som musiker ingår det förmodligen inte att garva åt kontrabasistkollegan. Men det är svårt att låta bli.

Wagner – en föregångare till Hajen

Patrick Süskinds pjäs Kontrabasen från 1981 är en modern klassiker och originalet är på tyska. Tomas von Brömssen pratar också tyska mellan varven, och många av de kulturella giganter som protagonisten refererar till, driver med, avgudar och sågar om vartannat är tyskspråkiga ikoner.

Mozart hade bara tur

Wagner. Mozart. Bach. Goethe. Schubert. Det här är verkligen en sprängbildad monolog. Men denne kontrabasist tycks inte gilla någon, inte ens Mozart. Mozart hade bara tur som blev född innan det fanns någon bra musik. Och Wagner … kontrabasisten tål honom inte. Det där ödesmättade malandet. Det är som temamusiken till Spielbergs Hajen.
 
Ett primadonnainstrument som kräver uppmärksamhet

Scenografin är sparsmakad, men kontrabasistens livfulla beskrivningar av sina vedermödor med det vedervärdiga instrumentet gör att man ändå ser många scener i sin fantasi. Det där instrumentet är verkligen en diva. Kontrabasisten måste köra iväg två timmar innan alla andra i orkestern för att kontrabasen ska acklimatisera sig och tempereras. Han värmer kontrabasen så att den ska må bra i en snöstorm och blir själv genomförkyld.

I centrum för all uppmärksamhet

Förhållandet mellan kontrabas och kontrabasist är starkt och pendlar mellan hat och kärlek … men landar aldrig i likgiltighet. Man skulle kunna kalla de två för medberoende. Kontrabasen präglar hela kontrabasistens liv och tar upp onödigt mycket plats i den lilla lägenheten … utan att se ut som en snygg möbel, vilket ett piano klarar av. En kontrabas är bara ett åbäke som är i vägen och som man måste åla sig förbi. Och en kontrabas gör sig alltid till centrum för alla samtal. Så även i denna föreställning. I nittio minuter. Kontrabasisten är bokstavligen beroende av sin diviga kontrabas, för utan kontrabas … vad vore kontrabasisten då? Hela hans identitet är att vara kontrabasist. Han har inte ens något annat namn i pjäsen.

En vinnande kombination

Musikerna som backar upp på scenen är samma trogna garde som i decennier förgyllt uppsättningar på Backateatern och även på Stadsteatern i Göteborg, gärna i kombination med Eva Bergmans regi … och ja, denna kombination är en vinnare.

Kan sjunga också

Under föreställningen hinner vi bland annat med Wagner, Brahms, Chopin, Charlie Mingus och ”Herr Ober, zwei Mokka” av Oscar Joost. Jo, Tomas von Brömssen kan sjunga också, med den äran. Man känner sig nästan förflyttad till ”Oktoberfest på Tyrolen” – ett återkommande inslag på Liseberg.

Kontrabasisten återkommer gång på gång till sin kärlek till en vacker sopran som heter Sara. Kommer han att våga tala med henne? Denna fråga får vi inte svar på under pjäsen. Det är ett helt annat kapitel i kontrabasistens liv. Där kontrabasen inte får följa med.