KÄNDIS. VEM OCH HUR BLIR MAN DET?

Klicka på bilden, för att se hela bilden

För cirka en timme sedan fick jag ett mejl i vilket jag informerades om att webbsidan birthday.se upplyser att jag, Vladimir Oravsky, är en kändis. (Kändisar och kungliga födelsedagar). Birthday.se är inte ensamma om denna tidstypiska underrättelse. Även merinfo.se och ett 50-tal andra webbsidor, mestadels på engelska men även andra språk, låter världen veta att jag är kändis.

1 509 Web links to VLADIMIR ORAVSKY in 50 languages

Min då 14-åriga dotter frågade mig, var arbetar du pappa? Jag svarade att jag är författare och således är jag inte anställd någonstans.
Två dagar senare, samma dotter, lät mig veta att jag inte är författare eftersom ingen av hennes skolkamrater kände till mig.
Då berättade jag följande för henne: Innan jag skulle avlägga pionjär-ed, var jag tvungen att svara på en mängd frågor inför en pionjär-kommitté, som exempelvis vem var Lenin, Stalin och Marx. Jag svarade med en motfråga: Vem är Puckel-Mario, skelögde dvärgen och fis-Ivan? Det visste de naturligtvis inte och jag sa, där ser ni, alla känner bandmedlemmar i eget gäng men mer sällan i de andras.

Inte ens Google känner till alla. Svenska Akademien, Vitterhetsakademin, Samfundet De Nio, Smålands Akademi, Nationalencyklopedin, Kungahuset et cetera, har troligen inte hört talas om mig, och jag är omtalad på nätet inte färre än 1509 gånger på 50 språk. De flesta, Svenska Akademien, Vitterhetsakademin, Samfundet De Nio, Smålands Akademi, Nationalencyklopedin, Kungahuset et cetera, inte undantaget, känner och prioriterar nämligen ”sitt gäng”.

Det går undan att vara förlagslektör, recensent eller annan smakdomare. Allt hon eller han behöver göra är att stava in ett namn i Googles sökmotor och vips, hen får ögonblickligen ett svar på vad hen bör tycka om den och den eller det och det. Google och uppslagsverket ”Vem är Vem?” är förlagsredaktörens och recensentens bästa vän, eftersom på dessa ställen kan hen mellan uppslagsorden Sforza, Ludovico kallad ”den svarte” och Sharif, Omar, finna, att Shakespeare, William också är ett potentiellt namn att satsa på.

Om du i Sverige ämnar sända ett bokmanus till ett förlag, kräver det att du bifogar en avhandling om dig själv, i vilken du först och främst gör dig, och inte ditt insända verk intressant. Och så skall du bifoga ett synopsis på 3 rader som uttömmande beskriver din tusensidiga, mångbottnade roman.

Att vara kändis när man vill utge en bok är knappast en nackdel i ett land där lektörer frågar efter dina meriter i stället för att läsa ditt manuskript.
Visst är det lättare att fatta ett beslut som andra redan fattat. Inte sant? På det viset blir du som beslutsfattare omedelbart en fullvärdig medlem av en gemenskap. Och dessutom slipper du jobba och tänka. Idel fördelar. Det duger med vilket kändisskap som helst, en förläggare har inga som helst fördomar. Om uppblåsta silikonbröst duger bra för dokusåpakändisskap, så varför skulle de inte utgöra en tungt vägande merit för bokutgivning?
Karaktären Noah Cross sager i mästerverket Chinatown: “Of course I’m respectable. I’m old! Politicians, ugly buildings and whores all get respectable if they last long enough”.

Visst är det så, visst hade Andy Warhol rätt när han förutspådde att “In the future, everyone will be world-famous for 15 minutes.” Vi lever längre och längre och snart är vi där, att inte bara du utan även samtliga dina grannar till vänster och höger om ditt tillhåll blir 15-minuters kändisar om de kommer leva tillräckligt länge.

Eddie Alan Jablowsky, alias Alan Conway, blev kändis genom sin självpåtagna roll som Stanley Kubrick. Inte på film eller teaterscen utan i den publika världen, utanför konstarenor.

Efter att Kubrick fick nog av kändisskapet, drog han sig tillbaka från offentligheten och koncentrerade sig på sitt skapande. Då trädde Alan Conway in i hans roll och levde på Kubricks, kändisskap. Trots att Conway inte såg ut som den berömde regissören, trots att han inte tillägnade sig hans kultiverade språk, trots att han inte ens hade Kubricks amerikanska accent och trots att han inte kunde diskutera mästarens filmer, eftersom han inte ens bemödade sig om att bekanta sig med dem, alla dessa trots till trots, lyckades han lura inte bara krogägare, klubbägare och intervjuande kulturkypare på båda sidor Atlanten, att han var Kubrick och borde därför behandlas som en celebritet, med samtliga därtill tillhörande förmåner. Dessutom, sorgligt nog, förledde han även känt och skarpsynt folk, verksamt framför och bakom kameran.

Den självklara måstefrågan är, hur kommer det sig att folk lät sig luras?
Svaret är alltid det samma, att folk själva bidrar till alla lurendrejerier, genom sin övertygelse att någon gång även de kan tillhöra de utvaldas skara, de som frotteras med kungar och drottningar, prinsar och prinsessor…
Nästan alla människor låter sig styras av sin egen fåfänga, som lika väntad som oväntad tar över ens identitet och handlingar.

Kubrick tillhörde en av de mest enigmatiska personligheter, omgärdad av lika många sanna berättelser som påhittade sägner, och bland filmfolket världen över betraktades han som ett slags Gud, helig ande och Jesus på en och samma gång. Om denne plötsligt och oväntat beslutade sig att uppenbara sig just för den som precis i ögonblicket höll på att bli dragen i näsan, då gällde det att kapitulera och ta emot budskapet. Vem här på Jorden kan eller ens vågar vända ryggen till en uppenbar uppenbarelse?

Det är sanslöst många människor som drömmer om att bli kändis. Facebooks kommentarsfält är det bästa beviset på det. ”Jag gillar inte den här artikeln”, kan Fröken Toffel ”kommentera”.
Varför skriver hon det? Varför tror hon att någon bryr sig vad hon gillar eller ogillar?
Fröken Toffel är en drömsjuk wannabeinfluenser som skiljer sig från de andra som har fattat att om man inte har något vettigt att säga, då skall man tiga om det, för att parafrasera slutorden i den 102 år gamla och ständigt aktuella Tractatus Logico-Philosophicus.

”Ett kilo vägde 700 gram inte mer”, konstaterade Tranströmer innan hans 21 grams lätta själ lämnade hans kropp, och denna iakttagelse passar alldeles utmärkt på en del ”gärningar” från våra svenska kulturkypare. Man kan förstå att Hitchcocks och Spielbergs namn nyttjas som varumärke, men Marie Lundströms? Hur kort kan en meter vara?

Att det finns något som heter ”Lundströms bokradio” upprepas upp till 20 ggr med förannonseringar och påannonseringar och efterannonseringar, plus alla repriser, och Lundström själv nämner det upp till 10 gånger under programmets gång: |:”Ni lyssnar på Lundströms bokradio, med mig Marie Lundström”:|
Stalins namn nämndes färre antal gånger under den sovjetiska personkultens mest avskyvärda dagar.

Lundström bjuder in duktiga människor till ”Lundström bokradio” och förhör dem som en fröken förhör förstaklassare, och bedömer deras svar. Har man hört? Och dessa duktiga människor går med på det, eftersom även de vill få ett stänk av den myckenhet av uppmärksamhet som Lundström skapar åt sig själv.

Programmet ”Nordegren & Epstein” belyser det absurda i att kalla ett program med programledares eller programledarnas namn.
Många gånger ställde varken Nordegren eller Epstein upp, upptagna med semester eller något annat, men programmet sändes ändå under namnet ”Nordegren & Epstein”. Och då proklamerade ersättarna, exempelvis Martin Wicklin och Karsten Thurfjell, ”jag är Nordegren” och ”jag är Epstein”. På vilket sätt var Wicklin Epstein?

När programmet ”Nordegren & Epstein” började sändas år 2011, var det visst, då döptes det till ”Nordegren & Epstein”. Men Louise Epstein var inte glad över det, hon menade att det i stället borde heta Epstein & Nordegren, men den fåfänga önskan föll inte i god jord, så hon propagerade gång efter annan, att programmets namn borde alternera, att var annan gång skulle det heta Nordegren & Epstein och var annan Epstein & Nordegren. Prata om behovet att känna sig som kändis. Trodde hon inte på Sveriges Radios påverkansmakt, att precis alla blir kändisar så snart de uppträder i SR. Bibi Rödöö blev det, Gunnar Bolin blev det… Fast det är klart, Gunnar Bolin leder intervjuprogrammet ”Kulturlivet med Gunnar Bolin”.

(Alla vill leka intervjuare. I radio, i tv, i tidningar och tidskrifter, i poddar och på film. Anledningen är enkel: Alla dessa utfrågare hoppas på att en del av den berömdhet som de intervjuade skaffade sig på egen maskin, fastnar även på de själva, och att de på det viset själva hamnar i det rampljus som är ämnat åt de namnkunniga.

Och dessvärre blir det även så, i oroande många fall. Och det trots att de flesta intervjuare är veritabla klåpare som över huvud taget inte bryr sig om de intervjuade, utan uteslutande om sina egna karriärer.
Det är klart att även den intervjuade profiterar på att bli intervjuad, men emedan den intervjuade kan bli utfrågad av precis vem som helst, en Gunnar Bolin eller en Marie Lundström, han eller hon som intervjuar är avhängig av någon som redan är känd tack vare sina egna bedrifter.)

Louise Epsteins senaste självförstärkande egoprogram bekostat av skattemedel heter ”I hjärnan på Louise Epstein”. I det får du bland annat svar ”om det finns någon poäng med att vissa är mer sparsamma och andra mer slösaktiga.”
Man kan förstå att folk och vetenskap är intresserade av vad som hände i Albert Einsteins hjärna, i hjärnan på massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik eller i Hjärnan på Jeffrey Dahmer, Ted Bundy, Amelia Dyer eller annan omskriven och därmed känd seriemördare, Louise Epsteins hjärna verkar däremot inte dölja överdrivet mycket mer än det som denna betraktelse om personligt behov av kändisskap avhandlar.

Det verkar som att det med skatteavgift finansierade Sveriges Radio, har tagits över av människor som vill nyttja det för egotrippad strävan efter kändisskap. Sveriges Radio borde rekommendera dessa att försöka sig på att kuppa de annons- och reklamfinansierade plattformarna i stället. De som styrs av lyssnarsiffror och inte egna gängmedlemmar.

”Att vara utan att synas” är den levnadsregeln som Marcus Wallenberg officiellt antog när han år 1931 tilldelades Serafimerorden. Valspråket var ingalunda hans skapelse, utan det traderades sedan år 467 f.Kr. efter att tragöden Aischylos präntade ”ty han vill vara tapprast, icke synas” i tragedin De sju mot Thebe.

Credot ”Att synas utan att uträtta något”, är dock av ett betydligt modernare stuk, även om Niccolò Machiavelli redan i början av 1500-talet formulerade den lika amoraliska som smittsamma och odödliga observationen att ”För en furste är det således ingalunda nödvändigt att besitta alla dessa goda egenskaper; men det är helt nödvändigt att synas ha dem.”

Man skulle kunna tro att jag förespråkar att Sveriges Radios av folket finansierade program aldrig bör bära radiokyparnas namn. Så är det inte. Jag är inte emot att en bevisligen kunnig programledare eponymiskt namnger det program han eller hon leder. Tvärtom: Lyssnare av Tomas Bannerheds Bannerheds bevingade vänner har allt att vinna på denna benämning. I denna titel står nämligen Tomas Bannerheds namn som garant för kunskap och kvalité. Och dessutom, ställer Tomas sina bevingade vänner i fokus, inte sig själv.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker

© Vladimir Oravsky , kändis