CYHRA : THE VERTIGO TRIGGER (Nuclear Blast) – unnar ex-Amaranthe-sångarens supergrupp ett präktigt genombrott

Klicka på bilden, för att se hela bilden

När Jake E alias Joachim Lundberg bildade eklektiska metalcombon Amaranthe 2008 tillsammans med kollegan Olof Mörck från power metal-bandet Dragonland hade han uppenbarligen inte räknat med vad som skulle kunna hända. För när gruppens framgångar ledde till höjd kommersiell status bestämde han sig plötsligt för att pausa sin medverkan 2016 och sedan hoppa av tåget året därpå.

Av personliga skäl, skulle det visa sig. Familjelivet tog stryk av allt kuskande världen över, så det faktum att Jake E inte kunde vara med att skörda frukterna av allt slit vägde uppenbarligen lätt i sammanhanget.

Ex-In Flames och Kamelot

Fast detta betydde förstås inte att musiken lämnades därhän. Snart var hans nya band Cyhra ett faktum. Med på tåget var bland annat även gitarristen Jesper Strömblad (ex-In Flames) och trummisen Alex Landenburg, till vardags i Kamelot.

Fokus fortsättningsvis på det melodiska

Något nytt Amaranthe var det dock inte frågan om. Varken kvinnlig sång som vokalt bollplank eller elektronikainslag fanns kvar i mixen. Däremot var fokus även fortsättningsvis på det melodiska. Så var fallet då det begav sig och så är det till dags dato.

En av de första låtarna med Cyhra som avnjöts av undertecknad var Heartrage från starka debutverket Letters to Myself, och det finns ingen anledning att sticka under stol med att det här var något som kändes direkt knockande.

Lite skitigare och rakare

Med nya albumet The Vertigo Trigger har bandet nått kapitel tre i sin fullängdarsaga, och mycket är sig likt. Som den där melodikänslan och Jake E:s karaktäristiskt både klara och starka röst. Däremot skulle jag nog vilja hävda att ljudbilden är lite skitigare och något rakare än på de två tidigare utgåvorna, vilket förstasingeln Ready to Rumble skvallrar om.

Gedigen lyssnar-metal

Annars är det här i hög utsträckning business as usual, vilket enbart ska ses som något bra. Det här är gedigen lyssnar-metal, som rockar hårt och effektfullt även live, och låtmaterialet håller i vanlig ordning hög klass.

Refräng som klister

En sådan sak som Let’s Have My Story Told är till exempel lysande metal med poptouch. Buried Alive i sin tur är ett ess i samma fack. Refrängen sitter som klister redan efter ett par lyssningar.

För de som letar efter tyngre saker bör dock påpekas att fetare riff än i Fear of Missing Out blir det aldrig. Eller i midtempo-alstret Too Old for Fairy Tales där det totalt sett är mer shredding än i något annat spår.

Tänjer på pipan

Vilket förmodligen inte är mycket att komma med i metalgenrens mera hardcore-orienterade kretsar. Men det är heller inte det här bandets syfte. Ni som vill få detta bekräftat själva kan med fördel lyssna på The Voice You Need to Hear med sitt fina klaviaturintro och känslofyllda sång där Jake E tänjer på pipan och siktar på det höga tonerna.

Vill inte nödvändigtvis använda ordet powerballad här, men det är nog ändå det som ligger bäst till när det kommer till kritan.

Kassaskåpssäker rutin

Och på tal om bäst, så är Cyhras lägsta nivå alltid hög. De har låtarna, produktionen och ett gäng musiker med kassaskåpssäker rutin som levererar hantverksmässigt fullt ut. Således är detta gäng också ännu ett av dessa svenska band i metalsektorn jag gärna hade unnat ett präktigt genombrott.