FILMISK ESKAPISM – att längta och drömma sig bort är djupt mänskligt

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Är det konstigt att man längtar bort ibland. Egentligen en schlager med Lena Andersson från 1971 (rätt lätt att hitta på nätet). Stikkan Andersson med ABBA i bagaget var naturligtvis inblandad. Lena Andersson var, som så många andra, drömmande om sin egen framtid och fantiserade om en karriär. Det fick hon, men snubblade kort efter målsnöret, blev besviken och flyttade till USA där hon började sälja kontorsmaterial. Vilket både känns ironiskt och självuppfyllande på något sätt…

Så är det ofta med drömmar. Man tillbringar två veckor på en grekisk solig ö och önskar sig inget annat än att kunna tillbringa resten av sitt liv där. Man glömmer lätt bort att den grå vardagen också finns där. Den finns överallt. Man ska betala skatt, rensa avlopp, gräla med sina grannar eller bara rätt och slätt känna sig ensam.

Att drömma oss bort en stund

Det är också nyckeln till hela underhållningsindustrin. Vi önskar oss något annat än det vi har och vill för en stund fantisera oss bort ifrån rutiner och, ibland, oss själva. Med fantasins hjälp kan vi uppleva andra verkligheter, andra människor och varelser och andra tider. Ett bra tecken på att man blivit fångad brukar vara att man glömmer sin omgivning och är helt indragen i den här alternativa verkligheten. De där två timmarna i biofåtöljen bara försvinner.

Eskapism brukar man kalla det hela för och de som ägnar sig åt det för eskapister. Jämför gärna med engelskans escape för att fly något eller någon. Inom psykiatrin finns också begreppet eskapism, men i en mer allvarlig mening. Här pratar man om eskapism som en lättare variant av mytomani. Men det tänker jag strunta i! Eskapism är en vacker variant av fantasin och ett utmärkt sätt att tillbringa sin tid med.

Eskapism som dagdrömmeri

Man kan i mycket grova drag dela upp eskapism i tre delar. Den första delen är väl egentligen vad man till vardags brukar kalla för dagdrömmeri och jag tror att det var därför man en gång uppfann hängmattan. Att sitta, ligga eller promenera omkring och bara låta tankarna vandra. Att tänka, utan att tänka på något, är också ett bra sätt att lösa problem. Man brukar också säga att man behöver få en natts sömn för att överväga svåra beslut. Ofta kommer lösningen eller beslutet bara av sig självt när hjärnan inte blir störd av allt annat runt om, utan får sortera upp sina synapser.

Svindlande grundidé

En andra och annan typ av eskapism är att drömma sig bort i en helt främmande verklighet och låta sig bli indragen, involverad och engagerad. Själva grundidén är egentligen svindlande. Någon annan, ofta helt främmande, har tänkt ut en berättelse och när vi läser, tittar eller lyssnar, går vi in i den här andra personens värld och låter den bli vår egen för en stund. Harry Potter-böckerna är ett bra exempel på hur nästan en hel generation kan önska sig att bli antagen till Hogwart och aldrig behöva ses som en mugglare.

Ofta hittar man en karaktär som man kan identifiera sig med. Den behöver inte direkt likna en själv. Den kan ha alla de förmågor man önskar att man själv hade haft. Ett bra exempel på den här typen av identifikation är Never Ending Story (1984) eller på svenska Den oändliga historien) som i sin tur bygger på en bok med samma namn av den utmärkte tyske författaren Michael Ende.

Kolla upp honom. Flera av hans böcker har blivit filmade. Regisserad av Wolfgang Petersen handlar den om pojken Bastian som för att fly från ett mobbande gäng och en tuff verklighet hittar sin tillflykt i en bok som han kraftigt lever sig in i och där det så småningom visar sig att Bastian faktiskt själv är en viktig del av historien.

Science fiction, ett (över)tydligt exempel

Star Wars och Star Trek på film och TV är andra exempel. Game of Thrones ytterligare ett och listan kan så klart göras mycket mycket längre. Science-fiction är också ett nästan övertydligt exempel. När jag var liten var det Månbas Alpha på TV som gällde. Problemen som skulle lösas var det lätt att hitta likheter med i den riktiga verkligheten. Och när det inte fungerade, kunde man alltid trösta sig med att det var en underhållande och spännande timme.

Berättade sagor har ofta en underliggande moraliserande ton, men fantasin finns fortfarande där för att man enklare ska kunna ta till sig den lektion man förväntas. Här är det ofta också knepigare att hitta karaktärer att direkt identifiera sig med.

Grått och trist med diskbänksrealism

Det tredje benet av eskapism får man nästan utnämna själva motsatsen till – diskbänksrealism. Här brukar det vara grått och enahanda. En torftig verklighet. I Sverige får man väl kanske utnämna Göteborg och Film i Väst, både inom film, TV och teater till okrönta kungar.

Med Nationalteaterns Hanna från Arlöv ringande i öronen kan man till exempel ta itu med evighetsserien Hem till byn (SVT) där man kippar runt i lermodden på konkursfärdiga lantbruk och är omgiven av otrohet, skuldkänslor och missbruk och alla karaktärerna försöker få till något som avlägset skulle kunna kallas ett normalt liv.

Mästare på socialrealism

Men just den här genren brukar prisas av den svenska publiken just för att den skildrar vanliga människors liv och problem. Draget av eskapism är naturligtvis att man kan fascinerat se på hur andra misslyckas och kanske det kommer något av katharsisupplevelse ut av det hela. “Det finns andra som har det värre”, och ändå, samtidigt, liknar de en själv. Ingen glamour, sportbilar eller främmande galaxer. Bara en helt vanlig grå vardag.

En mästare inom detta socialrealistiska gebit är den brittiske regissören Ken Loach som ofta gräver ned sig i en utmattad och exploaterad arbetarklass där få drömmar går i uppfyllelse. Hans filmer är mycket bra och välgjorda och med excellenta skådespelarprestationer, men knappast muntra. Eskapismen här är oftast den motsatta; man går ut från biografen och kan glädja sig åt sitt eget liv.

Mycket tydligt i actiongenren

Det vanliga annars är att den eskapistiska genren har en “Happy Ending” (utan övriga jämförelser) och allt slutar lyckligt. Flickan får sin pojke (och alla övriga varianter), hästen blir räddad och den onde brottslingen blir antingen avdagatagen eller detroniserad.

En nisch eller genre där detta är mycket tydligt är så klart actiongenren. Ofta vet publiken redan inom tio minuter vem som är hjälte, vem som är skurken, vad problemet som måste lösas är och vilka hinder som kommer att uppstå för hjälten. Men det gör ingenting. Förutsägbarheten ger också en trygghet och det är något som publiken ofta vill ha. Man vet vad man får och kan koncentrera sig på specialeffekter och snabba klipp.

Karaktärsdesignen är inte direkt gjord för att publiken ska känna identifikation, utan mer för att kunna drömma sig bort. Vara eller bli någon annan. Det är också den känslan som håller filmserier som James Bond, Fast & Furious och Mission Impossible igång i all oändlighet. 

Samma förutsättningar med superhjältar

Superhjältar är en variant på samma tema. Superman, Batman, Spiderman, Tarzan, The Flash, Hulken och AquaMan för att ta några exempel. Huvudrollerna spelas av olika skådespelare i nästan varje film, men de dramatiska förutsättningarna brukar vara desamma.

Publiken bryr sig inte, men kan ha sina favoriter bland de många. Ett av de bästa exemplen just här är kanske Spiderman (eller Spindelmannen som man förr sa på svenska). En helt vanlig, lite misslyckad, kille med stora ambitioner och ett eftersatt kärleksliv som vilken tonåring som helst kan sätta sig in i, får plötsligt superkrafter.

Viktigast hålla superidentiteten hemlig

De ofta gemensamma dragen hos alla de här superhjältarna är att de är män, deras förvandling har med vetenskap som gått snett (ofta något med atomforskning) att göra och, det viktigaste av allt, de måste hålla sin superidentitet hemlig, vilket undantagslöst ställer till med en hel rad av problem och ofta någon superskurk som hotar att avslöja dem. Men det slutar så klart lyckligt!

Djupt mänskligt och välbehövligt

Problematiseringen inom den eskapistiska underhållningsgenren är inte något man kan skriva många rader om, men det är ju inte heller meningen. Att drömma sig bort en stund – att längta bort – är både djupt mänskligt och ofta välbehövligt. Sen att det slutar med att man säljer kontorsmaterial i USA, ja, det är en helt annan femma…