KARIN WIK : SKOLAN – kvävande klaustrofobi och spänningsögonblick på internatskola

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Forum
Genre: Deckare
Antal sidor: 297
Format: Pocket
Utgivningsdatum: 2022-10-02

Det handlar om livets skola. Bokstavligt talat. Samt icke-naturlig död på en internatskola för framtidens samhällstoppar. Utkastad mitt i ingenstans där urmodiga traditioner styr och lojaliteten står över allt. Obehagliga hemligheter ska således bevaras i mörkret för att ryktet ska förbli obefläckat.

Det är i denna miljö kriminalreportern Ida Rossi hamnar när hon får i uppdrag av sin unge hungrige redaktör att göra ett reportage om morden på två manliga elever. Hans entusiasm är påtaglig medan hennes inte alls är det. Men så har Ida också i egenskap av gammal elev där på Axelsons internat dåliga erfarenheter därifrån.

Massiv tysthetskultur

Dessutom genomlever hon för tillfället både en karriär som gått i stå efter ett sammanbrott och ett privatliv på dekis eftersom pojkvännen dumpat henne. Tajmingen för uppdraget är alltså långt ifrån idealisk.

Väl på plats på Axelsons visar det sig också mycket riktigt att tysthetskulturen är massiv. I bräschen för denna går dess rektor Magnus Ranck, en snobbig streber med överspända drag. Han vill mest bara ha (mord)saken ur världen omgående, och ser tillika helst att Ida ska försvinna lika fort.

Inget vettigt att skriva hem om

Föga förvånande har hon därför svårt att hitta någon allierad på skolan. Eller ens någon som vill prata med henne. Internatchefen Ann-Sophie Berzelius gör förvisso just det. Pratar alltså, men hon bor på och lever för sitt jobb, och sätter skolans anseende högst. Något hennes tirader bekräftar med all önskvärd tydlighet. Så något vettigt att skriva hem om blir det inte från henne heller.

Präst med dammig syn på synd

Men det betyder inte att det inte finns lämpliga figurer att pumpa trots denna ovilja. Typ prästen med dammig gammaldags syn på synd. Eller Jonathan, den snygge musikläraren Ida blir betuttad i. Eller Indianen, en ensling i grannskapet som åkt fast tidigare för att ha langat sprit till festsugna tonåringar från skolan.

Misstänkt försvunnen

Problemet är bara att det initialt inte finns några misstänkta för morden på tonåringarna. Förutom då en polsk hantverkare på skolan, som lägligt nog för skolledningen försvunnit därifrån i samband med att kropparna hittats ute i den omgivande skogen.

Misstänkt? Definitivt, men på pappret framstår han i minst lika hög utsträckning även som en alldeles för perfekt syndabock. Inte nog med att han stuckit. I egenskap av utböling säger fördomen att han måste vara inblandad på något sätt. Eller inte…

Inte så änglavita

Svaret på denna fråga ligger måhända hos eleverna själva. Kanske finns det hos Josephine, retstickan och tillika ledaren för tjejgänget. Eller är det Bianca, en av de andra flickorna som kan leda Ida rätt. Sedan kanske det också var så att de mördade pojkarna William Brodin och Gustaf Hassel inte var så änglavita i sina karaktärer som det framställdes i skolans minnestal.

Hålls på halster

Som synes är Skolan en tämligen djup sak, och Karin Wik är laborerar fint utredningen kontra avslöjandena, så läsaren hålls på halster nästan ända till slutet innan sanningen går upp för Ida.

Samtidigt målar författarinnan upp en bild av ett isolerat minisamhälle, som stannat upp i tiden oberoende av livet utanför. Tycker det finns en kvävande klaustrofobi i Idas känslopalett. I hennes bok är det samma obehag nu som då, och läsaren smittas av den känslan. Åtminstone gjorde jag det.

I det läget behövs en vän, och Ida finner en som kan bli en i bibliotekarien Laura. Men hon har svårt att slappna av, det är ständig något som gnager inom henne.

En historia att bära med sig

Sedan ska villigt erkännas att Wik kanske inte prioriterar spänningselementet fullt ut. Det handlar mer om tjusigt målande av stämningar, snarare än action, om man så säger.

Samtidigt är det klart att boken likväl har sina spänningsögonblick, fattas bara annat. Men det är alltså knappast så att man sitter på kanten av stolen av exaltering. Det handlar mer om att berätta en historia för läsaren att bära med sig efteråt via ett känslosvall kryddat med visst obehag, och det är vackert så. Tycker jag nog.