Klicka på bilden, för att se hela bilden
Joel Hoekstra är något av en demongitarrist med stort D. Inte så konstigt då att namn som Cher, Foreigner, Night Ranger och givetvis Whitesnake figurerar på hans CV. Men på senare år har han själv stigit fram i rampljuset via det självbetitlade sidoprojektet Joel Hoekstra’s 13. Tre album har det blivit så här långt, varav Crash of Life är det senaste, och det lär inte bli det sista heller om man får tro guraspelaren sjävl.
– Nej, jag kommer förmodligen att fortsätta göra det här, bekräftar han. Men det är ett tufft jobb eftersom jag skriver sångerna, arrangerar, mixar och producerar själv. Och jag sjunger in hela albumet som en guide till sångaren jag väljer att anlita.
Alla är ”fantastiska musiker”
Sistnämnda betonar Joel lite extra innan han påpekar att processen i slutänden ändå är ”kul”. Det är trots allt de album som han har mest bestämmanderätt med, vilket alltid är en givande erfarenhet. Fast med detta sagt är han noga med att control freak inte är ett ord som passar in på honom. Tvärtom. Att arbeta med andra är något att eftersträva, är budskapet.
Ja, jag trivs med att göra det. Jag vill se vart kemin med andra leder, och det gör jag även på de här albumen. I allmänhet är jag väldigt mycket ”hands off”. Alla jag arbetar med är fantastiska musiker, så det är väldigt sällan jag säger någonting.
insåg han kunde sjunga vad som helst
Joel erkänner dock att han inte var alldeles säker på att Girish Pradhan, frontman i indiska(!) stjärnskotten Girish and the Chronicles var rätt val att ta över sångmicken från de tidigare sångarna *Russell Allen och *Jeff Scott Soto.
Det var skivbolaget som gjorde mig uppmärksam på honom, och han är toppen med sitt band. Men han skriker en massa, och jag tänkte mig mer någon sådan som Dio, *Lou Gramm eller *Paul Rodgers. Fast sedan insåg jag att han kan
sjunga vad som helst, och hade mycket respekt för mina grejor. Så han gjorde ett bra jobb.
Dio, Foreigner och popiga refränger
Joel beskriver soundet på Crash of Life som klassisk hårdrock. På ena änden på spektrat kan Dio höras och på den andra är det Foreigner som gäller. Komplettera sedan med en AC/DC-inspierarad låt och en med tendenser åt Led Zeppelin-hållet så är bilden komplett.
– Sedan har jag en tendens att skriva popiga refränger också, men meningen är att de här albumen ska bjuda på bra klassisk hårdrock. De behöver inte nödvändigtvis pusha för gitarrspelandet. Sången kommer alltid först och främst.
Ville bli mer känd
– Jag läste någonstans att det första Hoekstra’s 13-albumet Dying to Live från 2015 var en reaktion på de tre instrumentalalbumen du släppte under 00-talets första decennium?
Yeah, jag ville bli mer känd i heavy metal-kretsar efter att ha släppt de instrumentala skivorna. Så då fick jag jobb med Night Ranger, *Rock of Ages, Foreigner och Trans Siberian Orchestra. Då började folk också fråga mig då varför jag inte gjorde hårdrock med sång, så jag kunde arbeta med andra musiker.
Möjlighet arbeta med talangfulla människor
– Ja, och som alla kännare vet är du en väldigt upptagen herre nuförtiden. Inte nog med att du är medlem i Trans Siberian Orchestra och Whitesnake, du har också gått med i två stjärnspäckade gäng i form av *Revolution Saints och *Iconic?
– Ja, jag tycker det är ett sätt att bli bättre på något är att göra det mer. Jag känner mig väldigt lycklig över allt som kommer min väg. Naturligtvis finns där även den faktor som stavas försörja sig. Men det ger också möjligheter att arbeta med en massa väldigt talangfulla människor.
Arbetet måste vara viktigt
När jag frågar Joel det ibland inte framstår som rena mardrömmen att få ihop livets göromål med så mycket på gång jämt och ständigt säger han att det är något som blivit en vana. En vana att alltid förbereda många saker samtidigt. Dessutom är gitarren alltid med honom.
– Mitt motto är att göra något positivt varje dag. Att göra något som gör mig bättre på något sätt.
– Men vad säger din fru om att du alltid har något på gång?
– Jag tror arbetet måste vara viktigt. Om man har en karriär inom musik och måste be om tillåtelse för att göra olika saker fungerar det inte. Så vi försöker komma på sätt att få dem att hända.
Allt med Whitesnake är på vänt
– Och på tal om det; något som definitivt kommer att ”hända” är en stor turné i vinter med Trans Siberian Orchestra, och att det är något han ser fram emot råder det knappast någon tvekan om.
– Det är en stor turné här i USA, som ger oss möjligheten att spela på arenor varje dag. Det är väldigt viktiga att upprätthålla ens status. Vad sedan gäller Whitesnake så är allt med dem på vänt. Men vad än David (Coverdale) vill göra, så är jag på. Han är en toppenkille.
– Jag har intervjuat honom ett par gånger, och jag tycker det är en rolig grej med honom att han till och med kan få svordomar att låta sofistikerade?
– Haha, ja det är essensen av Whitesnake. Antydningar om sex, men på ett lättsamt sätt. Fast för mig är vänskapen med David viktigast. Jag trivs verkligen med att arbeta med honom.
Var alltid tvungen att välja Cher först
Samtidigt är Whitesnake bara en av höjdpunkterna i Joels karriär, så när frågan kommer på tal om vad som står högst i kurs i hans bok kunde man kanske förväntat sig att svaret skulle vara en aning tvekande, men guraspelaren behöver inte det minsta betänketid.
– Jag skulle säga att perioden då jag jonglerade med Whitesnake, Trans Siberian Orchestra och Cher samtidigt är störst. Jag var förstås alltid tvungen att välja Cher först då, men då var jag på vägarna med någon av de här tre oavbrutet i 285 dagar.
Alltid en pengadel att fundera över
– Och nu fortsätter det i samma stil?
– Ja , nu har jag Revolution Saints, Iconic och Trans Siberian Orchestra på gång samtidigt. Sedan finns det alltid en pengadel att fundera över. Visst är det coolt att kunna öva hela tiden, men man måste komma ut och spela också för att upprätthålla standarden. Då blir allt bra.
Har aldrig funnits någon back up-plan
Det är inte svårt att se hängivenheten i vad Joel gör. Han är en uppenbarligen en hårdrockare i själ och hjärta. Därför blir jag inte direkt förvånad när han skrattar och säger att det aldrig funnits en back up-plan när frågan kommer.
– Jag tror jag bestämde mig för vad jag vill göra när jag var elva haha. Sedan var det säkert tufft många gånger, men jag lyckades alltid hitta entusiasmen att fortsätta. Men det tog lång tid innan självförtroendet kom, och jag var aldrig ute efter att bli en rockstjärna. Även om en del tycker jag är det idag. Fast det är bara grädde på moset. Professionell gitarrist har alltid varit vad jag velat bli.
Ville vara Angus Young
– För mig ger du intrycket av att vara någon som lever och andas rock ’n’ roll. Men har det någonsin varit något annat du velat göra?
– Nej, inte precis. Jag ville bli gitarrist i samma ögonblick som jag började spela. Tyvärr dog scenen jag ville tillhöra samtidigt som jag gick ut gitarrskolan. När jag tog examen blev grunge grejen som tog över medan jag ville spela AC/DC:s Back In Black. Jag ville vara Angus Young när jag såg dem live även om jag är 30 centimeter längre än honom. Det var mitt Beatlesögonblick.
”Ingen tittade på mig”
– På tal om det. Du är ju underhållande själv också att ses på scen. Varifrån fick du dina moves?
– De kommer förmodligen från en massa olika håll, men mycket har att göra med Night Ranger. De kör med en ”öppen” scen för Brad (Gillis, gitarristen) och Jack (Blades, sångare och basist), så jag behövde hänga med i hur de gjorde när. I samband med att jag gick med åkte vi till Japan, och då kommer jag ihåg att alla tittade på Brad medan ingen tittade på mig. Så det kändes som en ordentlig spark i arslet på mig.
Hatar scenkläder är inte står på scen
– Vi berörde kort det här med rockstjärneaspekten tidigare, men hur mycket rock ’n’ roll är du utanför scenen på en skala
– Aah, men personlighet är väldigt mycket rock ’n’ roll, men jag går inte omkring i scenkläder när jag inte står på scen, jag hatar det där. Då går jag helst runt i sportkläder. Sedan finns det folk som klär sig för rollen alltid, men jag hade känt mig löjlig då.
Slutade med ”den där bullshiten”
– Betyder det att du inte haft några större problem att hålla fötterna på jorden också?
– Jag skulle nog vilja säga att när jag först kom med i Night Ranger, Rock of Ages och Trans Siberian Orchestra, då partajade jag nog för mycket. Jag gigade konstant, och efteråt festades det. Så jag fastnade lite för mycket i det där. Men till slut sade jag bara till mig själv att sluta med all den där bullshiten.
Känns väldigt coolt
– Slutligen. Hur ser du på framtiden?
– Jag vill helst bara följa min dagliga filosofi att göra mitt bästa när möjligheterna uppenbarar sig. Om man gör det blir allt bra. Inget av detta går att förutse, men det känns väldigt coolt. Så det är bara att fortsätta arbeta hårt.
Fotnötter för den nyfikne:
*Rock of Ages: en rockmusikal med fokus på 80-talet innehållandes idel melodic rock och hair metal-hits som sedermera även blev film
*Russell Allen: till vardags sångare i amerikanska progg-rockbandet Symphony X och likaledes amerikanska metalbandet Adrenaline Mob
*Jeff Scott Soto: är mest känd för att ha sjungit på Yngwie Malmsteens två första album, men han har även sjungit med svenska hårdrocksbandet Talisman, supergruppen W.E.T och egna bandet Soto
*Lou Gramm: legendarisk sångare i Foreigner
*Paul Rodgers: legendarisk sångare i Free och Bad Company
*Revolution Saints: supergrupp byggd kring Journeytrummisen Deen Castronovo med Jeff Pilson (Dokken, Foreigner) och Joel Hoekstra
*Iconic: ny supergrupp bestående av Tommy Aldridge (Whitesnake), Joel Hoekstra, Nathan James (Inglorious), Marco Mendoza (ex-Black Star Riders), Michael Sweet (Stryper)
