MORD I VENEDIG – en av de bästa Poirot filmerna

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: A Haunting in Venice
Regi: Kenneth Branagh
Skådespelare: Kenneth Branagh, Michelle Yeoh, Jamie Dornan, Tina Fey, Dylan Corbett-Bader
Premiär: 2023-09-15
Betyg: 4

Tredje gången gillt för Kenneth Branagh som “de grå cellernas överstepräst” Hercule Poirot i en filmatisering av en av Agatha Christies minst kända deckare från 1969 Mord på Allhelgonadagen.

Branagh hade svårt att sälja sin Poirot eftersom Mordet på Orientexpressen (2017) och Döden på Nilen redan gjorts i två lyckade versioner. Inte minst den förstnämnda som hade en oslagbar rollista som bland annat resulterade i en birolls-Oscar för Ingrid Bergman.

Håller Peter Ustinov som bäst

Precis som vem som är den bäste Bond går åsikterna naturligtvis isär vem som är den bäste Poirot. Att Mordet på Orientexpressen är den bästa filmversionen brukar gå hem, men om Albert Finney överträffar Peter Ustinov är mer upp till betraktaren och kanske hur mycket man lusläst Christies romaner och noveller.

Jag har det inte och som fan av Ustinov håller jag på hans “mysgubbe” som finsmakarna brukar säga vara att tackla den egotrippade och självfixerade detektiven från en alldeles för sympatisk vinkel.

Med rötterna i Shakespeare

När det gäller Bond brukar Timothy Dalton alltid komma sist utom bland “lusläsarna” av Ian Fleming, vilka ser den intellektuelle Shakespearetolkaren som den som visualiserar bokens 007 bäst. Att Kenneth Branagh också har rötter i Shakespeare känns som en händelse som ser ut som en tanke.

Frestar att avslöja ett medium

Nåväl, Mord i Venedig lär inte ha mycket gemensamt med boken, och handlingen utspelar sig alltså i Venedig och inte i England som i boken.

Hercule Poirot har dragit sig tillbaka och lever ett lugnt och fridfullt liv tronande på minnen från fornstora dar. När en gammal vän mysterieförfattaren Ariadne Pliver (Tina Fey) dyker upp och frestar honom att avslöja ett medium (Michelle Yeoh), som sägs kunna kommunicera med de döda, och nu är på väg att sätta klorna i en sörjande operadiva (Kelly Reily) som vill ha kontakt med sin dotter som dött i en drunkningsolycka.

Mer mellan himmel och jord

En seans skall gå av stapeln i ett kråkslott som verkar komma från de klassiska old dark house filmerna som Hollywood spottade fram på trettiotalet. Kameran glider fram i alla mörka gångar och skrymslen och publiken tvivlar inte på att spöken och gengångare måste känna sig på sin mammas gata.

Att också en livs levande mördare finns med i bilden spär på den klaustrofobiska stämningen  Det man inte kan förklara med de grå cellernas hjälp finns inte, säger Hercule, men det visar sig finnas mer mellan himmel och gjord än vad vi vet och kanske mår bäst av det.

Blekare laguppställning

Det tog alltså några rullar innan jag köpte Kenneth Branaghs tolkning av Poirot, och kanske behövde han lite uppvärmning eftersom han ju står både bakom och framför kameran. Att temat också är my cup of tea hjälper också till att höja Mord i Venedig till inte bara Branaghs, utan också en av de bästa Poirot filmerna och jag kan egentligen bara klaga på att laguppställningen är blekare än den brukar. Alltså långt ifrån Ingrid Bergmans kaliber.