AVATAR: THE WAY OF WATER – som gamla tiders westernfilmer i ett fantasiland

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: James Cameron
Skådespelare: Sam Worthington, Zoe Saldana, Kate Winslet, Sigourney Weaver, Stephen Lang, Cliff Curtis
Land: USA
År: 2022
Genre: Action, Fantasy, Äventyr
Längd: 192 minuter
Format: DVD, Blu-ray
Distributör: Disney
Betyg: 3

Så långt borta. Och ändå så nära. I ett fantasyland som ligger någonstans i rymden finns en familj som låter som en standardfamilj i amerikansk underhållning. Pinsamma dialoger med slanguttryck som inte varit coola de senaste decennierna. Heteronormativ uppställning bland föräldrarna och ett par söner och en dotter som förälskar sig, skaffar nya vänner eller ovänner och gnabbas under handlingens gång.

Den sansade, den unge rebellen och så medlaren …

Mamma, pappa, barn. En lillebror som är rebell och vill få mer uppskattning. En storebror som är mindre benägen att ta risker. Ett manligt överhuvud för klanen. En pappa som är amerikanskt pappa-aktigt överbeskyddande. En dotter som visserligen är yngst men som agerar ”mellanbarn” och som har som roll att medla mellan de olika manliga medlemmarna i familjen …

Familjär sitcom med westerntouch

Det här skulle kunna vara vad som helst. The Brady Bunch eller Lilla huset på prärien eller How the West Was Won…

Förresten. Avatar är lite som gamla tiders westerns, cowboys och indianer, go west young man, nya territorier att hitta och att erövra … och indianer att fördriva.

Om man inte går med i en indianklan och blir ihop med en indian. Som gubben i Dansar med vargar. Eller Pochahontas. Det här är Dansar med vargar i rymden. Och irriterande nog pratar alla amerikanska med någon tals 1980-tals slang som det är oklart om någon någonsin har använt. Hur mycket och hur ofta kan killar gå omkring och säga ”bro”? Det här sättet att tala måste väl ha varit uråldrigt redan när deras förfäder lämnade planeten Jorden?

Rum med havsutsikt

Det kommer i alla fall fler människor från Tellus, och då måste Pandora folket flytta på sig … till vattnet … och där finns redan en klan. Konflikter uppstår, vänskap uppstår, nya konflikter uppstår, och nya förbindelser formas.

Det är förmodligen meningen att man ska känna att det är så coolt och häftigt att titta på alla dessa blåa rymd-Smurf-Pocahontas-indianer som fridyker. Det känns mer som om man har en skärmsläckare med akvariumfunktionen inställd. Och visst är en dokumentärserie om regnskogen i Amazonas skojigare.

Ständigt dessa spetsörade alver …

J.R.R. Tolkien kunde konsten att skapa fantasyländer och folkslag som man kunde engagera sig i. Man engagerade sig till och med i de långa och odrägligt snygga alverna med spetsiga öron och tendenser till trädkramande.

Fast man gillade de små lurviga hobbitarna mer. Avatar-världen är som en värld med bara långa snygga alver med spetsiga öron och övernaturliga förmågor och samklang med naturen … MEN allt som var bra med alverna är borta. En känsla av historia, ett eget språk, en egen mission…

Snygga naturbilder räcker för att sälja in en tripp till Queensland

Filmen är väldigt lång … och ändå byggs spänningen aldrig upp. Karaktärer befinner sig bara snabbt och oförklarligt på rätt plats vid rätt tid för sammandrabbningar. James Cameron måste ha en stark tro på att snygga bilder räcker för att sälja in Pandora och att det finns en stor publik som vill ha en rymdversion av en dokumentärfilm om Amazonas  regnskogar eller Stora barriärrevet utanför Queenslands kust.

Mycket extramaterial och mera plums i det blå

På plussidan finns massor av dokumentärt material med på 4K UHD och BD utgåvan. Cameron & Co har tydligen tänkt djupsinnigare än vad man någonsin kunde ana när man såg filmen. Som så ofta när det gäller mellanmjölksfilmer: extramaterialet är bättre och intressantare än själva filmen. Det får ett betyg högre. Och det ska bli en fortsättning. Med mera plums i det blå.

Här kan du se Avatar: The Way of Water (2022)