BLINK-182, Royal Arena, Köpenhamn den 12 september 2023 – formstarka och alltjämt juvenila med alla klämmiga dängor

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Poppunk regerar. Inte. I alla fall inte i särskilt stor utsträckning längre. Giganten inom denna nisch, Green Day har gått och blivit arenarockare för länge sen alltmedan deras megasäljare American Idiot till och med blivit musikal. Samtidigt har affischnamn nummer två, The Offspring tappat farten i musikskapandet de senaste åren. Det tog trots allt nästan ett hel decennium för dem att fått till senaste releasen Let the Bad Times Roll.

Ja, också har vi då tisdagens attraktion på Royal Arena, Blink-182, som överlevt såväl två infekterade uppbrott av sjungande gitarristen Tom DeLonge en dödlig flygkrasch som trummisen Travis Barker överlevde och en svår cancerdiagnos relaterad till sjungande basisten Mark Hoppus. Samt juridiskt tjafs och lite annat smått och gott.

Massiv världsturné

Ironiskt nog var det emellertid Hoppus sjukdom som slutligen på allvar förde trion samman igen för tre år sedan. Och det är alltså där vi befinner oss nu. Spelningen i Royal Arena inför uppskattningsvis 13.000 besökare är en del av en hyfsat massiv världsturné på 70 gigs, som fortsätter fram till början på april nästa år.

Experimenterande märktes inte av

Hårda bud, som det heter. Men det ger bandet ännu en möjlighet att fortsätta rocka som om åren från 1997 fram till sisådär 2005 aldrig varit över. Sedan är det i ärlighetens namn så att herrarna experimenterat en del med annan sorts musik än punk på senare år.

Fast av det märktes alltså inte av ett jota på Roya Arena. Där var det business as usual, vilket betyder att den juvenila tonen gick igenom även i mellansnacket. Ska något göras, ska det trots allt göras fullt ut utan kompromisser, var det outtalade budskapet.

”Vilket trams”

Vilket man förstås kan ha synpunkter på. Vuxna män i femtioårsåldern, som skämtar om mannens kön och pratar om att sätta på ”din morsa”. Kära nån, skulle den pryde kunna utbrista och ta sig för pannan. På samma sätt skulle en ”kvalitetsmedveten” kollega med trendängslan dra till med ”Vilket trams” och rullat med ögonen. Men bara om han eller hon någonsin blev tvungen att recensera ett Blink-182 gig, förstås. Annars hade väl bandet knappt ens existerat i denne individs medvetande.

Duktiga på att få till klämmiga dängor

Men varför ta allt så allvarligt, blir min relevanta undran. Våga plocka fram din inre och helst icke pryda tramsebyxa när tillfället är det rätta och släpp loss, är mitt budskap till alla berörda. Som i Blink-182:s sällskap. Då kan du faktiskt få det ganska roligt.

Dessutom går det inte att komma ifrån att San Diego-bandet är duktiga att få till klämmiga dängor. De skyr knappast popdelen i poppunk om man säger så, snarare är det det som är grejen. Hardcore á la Against Me eller nyligen upplösta Anti-Flag är de knappast, och de verkar finna stolthet i detta.

Låttrio satte tonen

Mer speedat än i Happy Holidays, You Bastard blev det med andra ord aldrig även om det var gott nog. Å andra sidan blev det heller aldrig lika omoget och grafiskt provocerande heller. I alla fall inte på endast 46 sekunder.

Således är det knappast någon överdrift alls – snarare en no brainer – att hävda att inledande låttrion Anthem Part 2, The Rock Show och Family Reunion satte tonen för resten av kvällen. Garnera sedan med eldflammor och konfettiregn redan från start, så förstår ni grejen. Det vankades ungdomligt doftande partaj med tidens epicentrum fast förankrad kring millenieskiftet från början till slut.

”Emo-tajm”

Eller kanske inte hela tiden. Drygt halvvägs in i showen deklarerade DeLonge att det var ”Emo-tajm”, varpå Stay Together for the Kids, i vilken känslorna hos ett skilsmässobarn avhandlas, plockades fram.

Så nära balladdags man kunde komma blev det när I Miss You och Adam’s Song avverkades en stund senare. Det här var två, faktiskt berörande sånger med döden i centrum, och här uppvisades onekligen en annan, mer känslig sida hos trion.

Ess som på ett pärlband

Fast därefter skulle givetvis ordningen komma återställas omgående. Det skulle ju rundas av med de största essen för bästa effekt. För en avslutning med What’s My Age Again?, First Date, All the Small Things och Dammit på rad likt ett pärlband efter varandra ackompanjerade av ännu ett konfettiregn och sprutande tomtebloss tedde sig förstås som en rejäl ”slamdunk”.

Fick fansen att känna sig om ”kids” igen

För givetvis gick detta hem å det värsta, och största beviset på det var väl den mosh pit som realiserade sig framför scenen under tiden. Vilket väl också bara bevisar att den formstarka och oförskämt fräscha trion där på scen fick fansen att känna sig som ”kids” igen.

I alla fall en del av dem. Väldigt många andra nöjde sig med att uppvisa mindre våldsamma, men definitivt mer högljudda sätt att uttrycka sig på. Tvekar att påstå att det rådde Beatles-stämning där i Royal Arena, men i alla fall tidvis var det inte långt ifrån.

Klicka på valfri bild för att se bildspelet.