BAI BANG, Rock Stage den 18 augusti (Malmöfestivalen 2023) – hair metal med siktet inställt på hitpotential

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Gamla hårband dör aldrig de bara falnar bort någonstans i glömskans rockallé. Eller också kämpar de på ända in i kaklet. Fast med vissa välbehövliga inte sällan långa pauser mellan skivsläppen. Som Bai Bang.

Kvintetten bildades redan 1980, egentligen i precis rätt tid för att få en lång hälsosam karriär. Men helsingborgarna blev definitivt aldrig någon konkurrent till vare sig Europe eller för den delen, Treat.

Nionde albumet

Ändå existerar de fortfarande efter drygt fyra decennier. Jag är imponerad. Särskilt som man alltjämt är ett musikproducerande band. Senaste och tillika nionde albumet, Sha Na Na Na släpptes så sent som i våras, och det låter långt ifrån oävet. Inte illa alls, skulle man också kunna hävda.

Satte verkligen tonen

Även live visade sig bandet kunna överraska. Det femtio minuter långa giget flög förbi lika snabbt som en sensommarvind. Typ. Men så var det här också ett gig präglat av trevlig hårfager hair metal/sleaze med siktet inställt på hitpotential från början till slut. Inledande Everybody Everywhere satte verkligen tonen om man säger så.

I ett ogenerat Bon Jovi-land

Efterföljande Sha Na Na Na tedde sig tralligt lallig någonstans i ett ogenerat tydligt Bon Jovi-land. Tänk deras Born to Be My Baby, så trillar polletten säkert ner. Kan bara komma på en enda låt som legat så nära vad New Jerseys stoltheter sysslar med, och det är Steel Panthers ekivoka och långt ifrån politiskt korrekta Party All Day.

Ett typiskt sleaze-anthem

Och på tal om partaja. Denna nerv berördes strax därefter när sångaren Diddi Kastenholt sjöng om att ha ett ”party tonight” i I Wanna Rock’N’Roll. Ett typiskt sleaze-anthem där ingen vardaglig tristess var i närheten av att att vädras ut. Precis som det ska vara i denna nischade metalstil.

Mer av samma vara? Midtempo-orienterade Rock It och speedade We’re United med sitt hyfsat feta gitarrsolo, signerat guraspelaren Pelle Eliasson, får man väl säga hörde hemma i samma fack.

En ABBA-pärla mest udda

Men det gjordes också mindre avsteg från formeln. Som i den synnerligen popmelodiska I Don’t Really Know. Här doftade det onekligen mer AOR än något annat, och det ska ses som något positivt.

Mest oväntat och udda var dock covern på Rock Me. Som bekant rockade Björn Ulvaeus i begynnelsen ovanligt mycket i denna skamlöst bortglömda ABBA-pärla, men i Bai Bangs händer fick detta raka puckar-stycke onekligen god upprättelse.

En sorglig avrundning

Fast allt kan inte bara rocka i denna musikaliska miljö. Så det är klart det serverades en powerballad också till slut. Only the Best Die Young sjöng Kastenholt i denna lätt valsiga skapelse med samma titel, som avhandlade brodern som tragiskt gått bort i alldeles för ung ålder.

Det blev med andra ord en sorglig avrundning på detta gig. Vemodet var svårt att undgå här, men på det hela taget var det här förstås överlag en konsert som i övrigt hyllade det bekymmerslösa, uppspelta och hejdlösa som få andra genrer kan.

Förmedlar 1983 på fullgott sätt

Glöm vardagen, njut och rocka som om inte en dag förflutit sedan sisådär 1983 var budskapet, och Bai Bang har uppenbarligen alltjämt förmågan att förmedla detta på ett fullgott sätt utan att komplicera något i onödan.

Bildspel från Malmöfestivalens sista dag. Klicka på valfri bild för att se bildspelet.