CABEZA, DEATHENING och RAZORRAPE, Rock Stage den 14 augusti (Malmöfestivalen 2023) – black metal, death metal och gore grind på ett brutalt bräde

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Black Metal med CABEZA

Först ut denna kväll blev Cabeza från Lund som spelar Black Metal. Solen stekte på rejält och bandet svettades ymnigt från första sekund. Förmodar att de hellre hade spelat i en mörk källare någonstans för att musiken skulle få mer rättvisa. Men en spelning på Malmöfestivalen med bra möjlighet att öka lyssnarskaran kan inte vara helt fel det med.

Trovärdigt budskap

Fick aldrig tag på någon låtlista, men det var låtar som absolut berörde. Tungt och malande manglade de på och deras budskap kändes väldigt trovärdigt. Läser man vad bandet själva vill ha ut är det att det ska smälta samman det energiska utbytet mellan musiker och åskådare samt smälta samman både fysiskt och andligt. Det lät ju rätt djupt om man ska vara ärlig.

Men om man nu bara vill lyssna på bra Black Metal är detta absolut rätt band. Det var melodiskt och sångaren/gitarristen Aldo Lopez har en absolut en passande röst som klarar denna musikgenre. Jag får lite vibbar till band som Emperor och Immortal.

Bra driv och snygga melodier

Kollar man vad som finns ute på Spotify misstänker jag att de spelade genom hela repertoaren men den enda låt jag är helt säkert på var Trälars Klagan. Fast det var svårt att höra om de sjöng på svenska. Med två gitarrer fick de fram snygga harmonier och trummisen slet hårt bakom sitt set. Schyssta basgångar och lite bassolon bjöds det på dessutom.

Headbangsvänlig musik

Utan några större utlägg eller förklarningar tyckte jag absolut detta var ett bra band med starka melodier och bra driv. Deras mid-tempomusik är precis lagom för att headbanga lite lagom utan att få bestående nackskador.


Death Metal med DEATHENING

Med musikaliska influenser från Göteborgsdeath men ett gäng gubbar/grabbar boendes i Malmö/Skåne. Den instrumentala Absurdum fick inleda och i Zombie Mass skruvades intensiteten upp rejält med tvåtaktssmatter och vilda gitarrdueller. Frontmannen och sångaren Kalle Johansson vrålade fram sitt budskap ändå från knäna. Refrängen fastnade snabbt trots jag aldrig hade hört låten tidigare. Bra tecken.

Politiska texter

Att ha en svensk titel på en engelsk text är ju lite kul. Förmodar att budskapen går fram tydligare då. Räkneexempel hette låten. Vidare i temat med svenska titlar blev det ytterligare då det presenterades en helt ny låt som hette Vad är det för fel. Så ny så att den inte verkar vara släppt på Spotify. Tung sväng och mycket energi även i denna låt.

Inbillar mig att den har ett politiskt budskap vilket mycket av deras texter är. Det är ju ett statement som de absolut står för. Står tydligt beskrivet på innersleeven från deras platta från 2018 och till nästa låt, Evil får vi förklarat att de spelar Antifacistisk Death Metal.

Rutinerat och tajt

Oavsett texternas innehåll är det bra musik och det låter väldigt rutinerat och tajt. Det är hård driv i varje moment av låtarna. Emellanåt är det elaka Black Sabbathriff som lyser genom och det gör inte musiken sämre. Jag hoppas dubbelpedalen är bra uppsmord med tanke på hur hårt den får jobba. Med två gitarrister kan det bli snygga melodier som jobbar både mot och med. Coolt.

Deras tyngsta och långsammaste låt heter För Helvete och släpptes som singel 2016. Och de verkar köra samma koncept här med svensk titel och engelsk text. Det är vad jag kunde uppfatta. Fast så långsam som de sa är den definitivt inte. Vår frontgubbe ville kanske vara lustig.

Ny platta på gång

En ny platta är på gång och från den fick vi höra Ärkepest. Ännu en intensiv låt med snygga melodier som satte sig snabbt. Bluffe-Uffe och hans Nazipolare handlade denna text om. Inga omskrivningar där inte. Konserten avslutades med No Pasaran som började tungt och mäktigt för att sedan övergå till blastbeats i 180 knyck. Ändå utan att tappa melodi eller bli för grötig. Snygga gitarrmelodier även i den här.

En liten sammanfattning är aldrig fel och för att citera vår vokalist Kalle Nimhagen som uttryckte ”där satt den” kan jag bara hålla med. Det här satt som en smäck och bandet levererade varje sekund de stod på scen. Det här bandet går jag gärna och ser igen.

Gore Grind med RAZORRAPE

På scen uppenbarade det sig en välvuxen person som i sina rastaflätor och jeans/läderutstyrlsel direkt påminde mig om det hiskeliga odjuret i filmen Predator. När musiken drog igång och sångaren började grymta/growla/oinka blev det nästan så jag backade lite försiktigt. Genren det här bandet spelar är grindcore/goregrind som är en avknoppning av death metal. Det får hårdrock att framstå som ren vaniljsex. Men underhållande var det.

Det är för det mesta INGA texter till låtarna utan det grymtas och vrålas i takt med musiken där övriga musiker manglar på så hårt som de någonsin kan. Det är ångestvrål och avgrundsskrik rakt genom låtarna, och jag kan tänka mig att man skulle kunna skrika så här om någon började såga av ens ben med en fogsvans.

Grym(t) sång i dubbel bemärkelse

Extremt? Javisst men efter några låtars tillvänjning är det ju rätt bra melodi i grymtandet. Sångaren (?) håller för ena näsborren och får fram det konstigare ljudet efter det andra. Vet inte om jag ens kan förklara detta utan hänvisar till YouTube eller nåt annat ställe där man se och höra.

Bandet består egentligen av en man, Martin Schönherr som är skriver/sjunger/spelar trummor. Dock håller han sig till sång när de spelar live och hyr in lite folk. Enligt vår frontman var låten Five Inch Gaghole en väldigt bra danslåt. Mja, säger jag. Som tidigare sagt ser sångaren hiskelig ut men när han började prata med sin mellansvenska dialekt blev intrycket betydligt mer sympatiskt. Dessutom skämtade han mellan låtarna, och då fick jag mer intrycket att det var en trevlig snubbe som hade en kul hobby.

Våld och ännu mera våld

Alla låttitlar låter som tagna från Spatterfilmer och allting går ut på att var så våldsamt och groteskt som möjligt. Skivomslagen är tecknade och extremt våldsamma. Senaste plattan heter Fucked Beyond Recognition, och i de femtioelva olika utgivningarna fanns det även en version med t-shirt och rakkniv. Human Meatgrinder och Circle of Sodomy var bra titlar på låtar som vi fick höra denna kväll.

Hey Whore, Lets Gore!

Klart lustig titel på en låt vilket även vår galne frontman påtalade. Tja, han dansade runt och grymtade sig genom korta och snärtiga låtarna. Reek hette nästa låt, som han inte visste vad den handlade om. ”Vi har ju inga låttexter”. Ännu en låt som lät som om någon blev mördad och strimlad.

Smålustig frontman

Alla goda ting är tre, så därför blev nästa låt Triple Cock. Den hade inte heller någon text, men den var väldigt intensiv. Vår smålustige frontman avslöjade tämligen självironiskt att han inte kunde leva på den här musiken. Därför ombads vi att köpa lite merch. Lättövertalad som jag är köpte jag efter konserten senaste plattan på vinyl.

Tiden går fort när man har roligt, och det var dags för sista låten, Deep Red. Hur den lät? Tvåtaktsmangel i högsta hastighet, ett köttigt riff och ett avgrundsgrymtande som hade skrämt vem som helst.

Lite sammanfattning

Det har var absolut en upplevelse att både se och höra. Det var extrem musik, men Martin Schönherrs självironiska och smålustiga mellansnacl gjorde det till en kul konsert. Han tackade publiken ett antal gånger och verkade väldigt nöjd att det kommit så mycket folk för att lyssna.

Musiken är inget för den genomsnittlige P3-lyssnaren, men det var uppiggande och ganska oförargligt. Läser att det finns 3-dagars Grindcorefestivaler, men det blir kanske lite väl bra. Dock rekommenderar jag en konsert då och då. Jag ångrar inte en sekund att jag kollade in detta, utan lämnade området med en vinyl under armen och ett leende.