SUPERPOWERED: THE DC STORY – trevlig miniserie, men för mycket ryggdunkande

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Leslie Iwerks
Dokumentär med Melissa Benoit, Greg Berlanti, Tim Burton, Mike Carlin, Lynda Carter
På ljudbandet: Rosario Dawson
Land: USA
År: 2023
Genre: Action, Komedi, Mysterium
Längd: 165 minuter (3 avsnitt)
Visas på HBO Max
Betyg: 3

För ungefär en månad sedan hade dokumentären Stan Lee premiär på Disney+. En extremt vinklad film som inte var speciellt bra som dokumentär, men underhållande och intressant, eftersom vi fick se en väldigt massa gamla filmklipp från den amerikanska seriebranschen under snart hundra år.

Häromdagen var det premiär för en dokumentär om Stan Lees och Marvel Comics’ främsta konkurrent, DC Comics, som ägs av Warner, vilka också äger HBO. Den här gången handlar det om en miniserie om tre avsnitt på sammanlagt knappt tre timmar.

Dottern till Musse Piggs skapare

Superpowered; The DC Story är en bättre dokumentär än Stan Lee, men här finns förstås en hel del man kan invända emot. Det här är en film av Leslie Iwerks and Mark Catalena – Iwerks är dotter till Don Iwerks, som i sin tur var son till Ub Iwerks, som var med och skapade Musse Pigg en gång i tiden. Rosario Dawson agerar berättarröst, jag har aldrig tänkt på det tidigare, men hon har en väldigt behaglig röst.

Omotiverade hopp framåt i tiden

Precis som fallet Stan Lee är detta en partisk dokumentär, bitvis rätt självförhärligande, och fokus hamnar lite för ofta på de nyare superhjältefilmerna från Warner. Kronologin hoppar ibland omotiverat framåt i tiden för att man ska kunna klämma in lite klipp ur de nya filmerna, och låta skådespelare och regissörer uttala sig. Det nämns aldrig att de flesta av dessa filmer floppat och fått dålig kritik.

Blåstes på pengar och rättigheter

Det första avsnittet handlar om hur det hela startade på 1930-talet. Om man är det minsta intresserad av serier serveras inga nyheter här. Det handlar mest om Stålmannen, Läderlappen och Mirakelflickan. Presentationen av Stålmannens skapare Jerry Siegel och Joe Shuster är rätt märklig. De påstås vara de största och bäst betalda stjärnorna på DC Comics på den tiden, när de i verkligheten blåstes på både pengar och rättigheter av hästhandlarna som en gång startade förlaget.

Skapare dog utfattig

När det kort därpå handlar om Läderlappen sticker dokumentären inte under stol med att det inte alls var Bob Kane som ensam skapade Läderlappen och dennes värld, utan främst Bill Finger, som tvingades jobba i det fördolda och som dog utfattig, medan Bob Kane tog åt sig all ära.

Det är inte utan att jag undrar varför rättighetsbråken med Siegel och Shuster hoppades över, medan Finger lyftes fram. Kanske beror det på att Fingers barnbarn Athena 2015 med hjälp av en advokat tvingade DC att erkänna Bill Finger som medskapare av Läderlappen. Sedan kan det förstås också finnas en massa bortklippt material som handlade om Siegel och Shuster-bråket.

DC:s ledning avfärdade Marvel som fluga

Det andra avsnittet, som handlar om 60-, 70- och 80-talen, är bättre. Det är lite kul när Marvel Comics avhandlas, hur DC:s ledning avfärdade Marvel som en tillfällig fluga som kommer att försvinna, DC förstod inte varför Marvel sålde så mycket bättre på 60-talet, medan DC:s tidningar ansågs vara mossiga och sålde allt sämre.

En stund ägnas åt Denny O’Neils och Neal Adams socialrealistiska” superhjälteserier om Gröna Lyktan och Gröna Pilen, men samma duos moderniserade version av Läderlappen nämns inte alls – det var trots allt denna version som blåste nytt liv i Läderlappen, efter att figuren förvandlats till en parodi på sig själv i 60-talets TV-serie.

Stålmannen återupplivade från de döda

Det pratas mycket om Stålmannens död på 80-talet – alltså, Stålmannenfigurens bokstavliga död, när DC tog kål honom för att generera uppmärksamhet. I det tredje avsnittet dyker Stålmannen upp igen – men de har helt glömt bort att berätta att han, förstås, återupplivades en tid efter sin död.

Mycket ryggdunkande

Det sista avsnittet handlar mest om hur serietidningsmarknaden förändrades på 90-talet, om seriebutiker, moderna serier från Vertigo, och om alla dessa nya filmer och TV-serier.

Det finns alltså en hel del att anmärka på, saker som hoppas över (eller klippts bort?), det är lite för mycket ryggdunkande och präktiga uttalanden från diverse filmstjärnor. Ändå tycker jag att Superpowered är en väldigt trevlig miniserie. Detta beror på att vi får se en lång rad kända namn i den amerikanska seriebranschen inte bara prata, utan även röra på sig.

Serieskapare i arkivklipp

Marv Wolfman, som jag mest associerar med Marvels Dracula, medverkar, Grant Morrison dyker upp, liksom Denys Cowan och Jim Lee och en massa andra, ibland får vi se tecknarna i sina ateljéer.

Gamla DC-bossen Jenette Kahn har en bisarr lugg hon kisar bakom, medan Vertigo-bossen Karen Berger ger ett sympatiskt intryck. Fler serieskapare dyker upp i arkivklipp, som Frank Miller. Jerry Siegel och Joe Shuster syns i privata smalfilmer där de cyklar och har sig. En del av de medverkande veteranerna lyckas säga ett och annat jag tog till mig.

Kass film kan ge högintressant dokumentär

Superpowered hade förstås blivit bättre om den inte producerats av bolaget som äger förlaget, men ibland får man vara nöjd med det lilla. När jag växte upp fick jag aldrig se filmade intervjuer på TV med de serieskapare jag gillade och inspirerades av. I och med superhjältefilmvågen får vi nu ofta se seriefolk uttala sig. Även om en film är kass, kan det ligga en högintressant dokumentär om upphovsmännen på DVD- eller Blu-ray-utgåvan.

Det finns förresten en bra dokumentär från 2017 om Bob Kane och Bill Finger, BATMAN & BILL heter den.

Jag noterar att “HBO” nu plockats bort från vinjetten, det står bara “Max” – HBO Max ska ju byta namn till Max. Men min svenska app heter fortfarande HBO Max, så jag låter det stå kvar.

Här kan du se Superpowered: The DC Story (2023)