Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Juel Taylor
Skådespelare: John Boyega, Treyonah Parris, Jamie Foxx, Kiefer Sutherland, David Alan Grier
Land: USA
År: 2023
Genre: Action, Komedi, Mysterium
Längd: 122 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 2
Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Med They Cloned Tyrone långfilmsdebuterar Juel Taylor som regissör, som tidigare bara regisserat TV-serieavsnitt och skrivit manus; det var han som skrev Creed II.
Det här är en film som låter väldigt lovande på pappret. En science fiction-actionkomedi, tydligt inspirerad av blaxploitationfilmer. Men som så ofta är fallet blev jag besviken.
Som Måndag hela veckan
John Boyega spelar knarklangaren Fontaine, som skjuts ihjäl av en rival. Till sin stora förvåning vaknar Fontaine upp i sin säng nästa morgon, livs levande. Han utför exakt samma morgonritual som alltid, han känner att något är fel, saker och ting går fel, och innan vi hinner säga Måndag hela veckan vaknar han upp i sin säng igen, och utför samma morgonritual.
Klonas varje gång han dör
Tillsammans med hallicken Slick (Jamie Foxx) och horan Yo-Yo (Teyonah Parris) luskar Fontaine i märkligheterna. Det visar sig att en slem herre vid namn Nixon (Kiefer Sutherland) leder bisarra experiment som utförs i stora, underjordiska lokaler. Det experimenteras på traktens svarta befolkning – varje gång Fontaine dör klonas han. Nixon kan kontrollera dessa kloner.
Kunde inte se vad som hände
Det här låter bättre än det är. Det allra största problemet med They Cloned Tyrone, är att filmfotot är grynigt, filmat med gröna filter, och oftast så otroligt mörkt att jag inte kunde se vad som hände. Silhuetter rör sig i skuggtyngda miljöer, ibland svagt grönskimrande. Jag tyckte att det var ansträngande att titta på. Det är möjligt att det hade sett bättre ut på bio, jag vet inte, men det här var bara jobbigt. Jag läste någonstans att filmen utspelar sig 2008, vilket kanske stämmer, de har tjocka bildskärmar till sina datorer. Men det ser ut som, tja, 1981.
Att säga ”motherfucker” inte det samma som komedi
För att vara en komedi utmärker sig filmen genom att inte vara rolig alls. Att säga “motherfucker” i var och varannan mening är inte detsamma som komedi. Vad som är lite intressant, är att den svenska översättningen är rätt feg. Filmens huvudpersoner, samtliga är svarta, kallar varandra genomgående för “nigger”. Detta har plockats bort helt i översättningen. Visst, det ser rätt illa ut, det känns nog ännu grövre på svenska, men översättningen gör att dessa knarklangare och hallickar känns mer välartade än de är.
Ofokuserat och segt
Filmen är alldeles för lång med sina två timmar och berättartempot haltar. Ibland känns det ofokuserat. Det blir väldigt segt, det är rätt tråkigt. Emellanåt tappade jag tråden. Som satir funkar det inte alls, och rollfigurerna är för osympatiska. Det påminner en del om Jordan Peeles filmer, och Taylors film lider av samma problem som Peeles senare filmer.
Det här hade kunnat bli en jättebra film, ingredienserna finns där, men själv blev jag snarare irriterad än road.
… Fast jag har uppenbarligen fel. Jag noterar att väldigt många människor verkar gilla den här filmen och tycker att den är jättekul.
