Klicka på bilden, för att se hela bilden
Hur är det att se Barbie och Oppenheimer på en och samma dag? Det blir fem timmar i biomörkret totalt! Vilken film ska man börja med? Det är lätt att svara på: Börja med Barbie, om du ska göra en dubbel, ta sedan en lunch eller en middag och fortsätt med Oppenheimer, för det är en film som man inte hämtar sig efter så snabbt. Oppenheimer lägger ribban så högt: stilistiskt, tekniskt och känslomässigt … att det är svårt att koncentrera sig på något annat efteråt.
Barbie är en intellektuell film fullproppad med feministisk teori och referenser till filmhistorien, det är en film som är som gjord för äldre filmnördar och för folk som är nostalgiska över Barbie (trots att leksaken fortfarande finns). Filmen är fullproppad med självmedvetna och självironiska blinkningar och putslustigheter. Barbie tycks slå rekord i självironiska kommentarer, så mycket att man har svårt att leva sig in i filmen. Nöjet är alltså i förstahand intellektuellt och inte så lätt att uppfatta för de sjuåringar som får se filmen.
Grym film förvandlas till feelgood
Oppenheimer är tvärtom en oväntat känslosam film. Det är som Milos Formans Amadeus. En huvudperson är geniet, den andre är avundsjuk och hämndlysten … En har sin historia i färg, den andre i svartvitt. Oppenheimer versus Strauss. När färg vinner över svartvitt, när yttrandefrihet och frihet att tänka som man vill segrar (bland annat tack vare den nye stjärnan John F Kennedy) … då känns triumfens ögonblick. En grym film förvandlas till feelgood, och man går från biografen och känner att det finns hopp för mänskligheten och godheten. Trots allt.
Feminismens historia
Barbie är en lång historielektion om Barbiedockan och hennes skapare och feminismens historia och patriarkatets historia och toxisk maskulinitet. Kanske inte direkt vad barnen hade förväntat sig av en film om en leksak. Toy Story it ain’t.
Oppenheimer är en historielektion om hur oliktänkande förföljdes under McCarthy eran. Och så får vi lära oss skillnaden mellan fission och fusion. Så spännande.
Båda filmerna rider på ett slags 1950-tals nostalgi.
Båda huvudpersonerna ser bra ut i vidbrättade hattar.
Estetiken må vara lockande … men kapitalistisk överkonsumtion och det kalla kriget och atombombshot och McCarthyism och SISS som förföljde ”vänsterliberaler” och svartlistade Hollywoodkändisar … var verkligen 1950-talet så bra?
Se till att det inte händer igen
Barbie är en självironisk film som inte konfronterar något som är kritiskt på allvar. Medan Oppenheimer visar att det kanske inte var bättre förr … och att det går så snabbt att allt går söderut. Vi måste se till att det inte händer igen. Vilket känns mer än aktuellt nu för tiden, när fler flyr på grund av krig än någonsin förr sedan andra världskriget.
Vänta inte med att se
Ska du bara se en film på bio … välj Oppenheimer. Oppenheimer och Mission: Impossible – Dead Reckoning Part One är de enda filmer som jag tilldelat femmor i år. Undertecknad går sällan över treor.
Oppenheimer är definitivt en film som man inte ska vänta med att se tills den kommer på streaming. IMAX 70 mm tekniken verkligen förhöjer effekten av fotot. Det känns tidvis som om man befinner sig inne i karaktärerna. Och Ludwig Göranssons musik är episkt bra.
