Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Christopher Nolan
Skådespelare: Cillian Murphy, Robert Downey Jr, Florence Pugh, Matt Damon, Emily Blunt, Rami Malek
Premiär: 2023-07-21
Betyg: 5
Det finns ett fåtal gånger då man ser en film och inser att det är ett magnum opus i en regissörs karriär. Det finns ännu färre gånger då man inser det man ser är en film som definierar vår tid klockrent och knivskarpt. Oppenheimer är onekligen Christopher Nolans magnum opus. Oppenheimer är den ultimata filmen som fångar tidsandan just nu. Ett epos som är oerhört drabbande och angeläget. Men det är också en personlig och underhållande berättelse som är full av intriger och humoristiska one-liners.
Oppenheimer och hans gigantiska team av forskare vann racet. De blev de första som lyckades framställa en atombomb. Tekniken är densamma som används i kärnkraft. Behövdes bomben för att vinna kriget? Tyskland hade ju redan kapitulerat. Men Japan fanns kvar i leken.
I en scen där man väljer vilka städer som ska bombas så stryker en övermufti staden Kyoto från valmöjligheterna med orden : ”Jag och frugan hade vår smekmånad där … jättefint ställe!”.
USA vinner lätt över Japan. Kanske hade man vunnit även utan atombomben? Utan att ödelägga Hiroshima och Nagasaki? Det är mycket möjligt. Men man kan ju inte spendera miljoner, miljarder dollar i flera år för att bygga ett vapen som inte används.
Ensamma i racet
Det visade sig att inget annat land i världen var med i racet om att bygga en atombomb. USA var plötsligt ensamma herrar på täppan. Ensam supermakt. Och Amerika kunde aldrig förlåta Oppenheimer för att landet stod i skuld till honom. Dessutom fanns det nu en ny fiende. Inte högern, utan vänstern. Alla som misstänktes ha eller någonsin ha haft något med någonting diffust vänster att göra över huvud taget förföljdes. Ack, ljuva 1950-tal. Kalla kriget var i full gång och detta var McCarthy eran. Oppenheimer blev tjärad och fjädrad.
Angivaren som satte dit Oppenheimer (genom ombud) var den avundsjuke Lewis Strauss. Deras förhållande i filmen är som Mozart och Saleri i Milos Formans mästerverk Amadeus. En är geniet. Den andre är hämndlysten och avundsjuk.
Cillian Murphy och Robert Downey Jr är utmärkta i rollerna som protagonist och antagonist. Oppenheimers historia filmas i färg. Strauss historia filmas i svartvitt. Det är alltid väldigt tydligt var vi befinner oss och framför allt när befinner oss, trots historiens svindlande komplexitet.
En egen värld ute i öknen
Hur bygger man en helt egen värld mitt ute i öknen för att bygga en bomb – i största hemlighet? Den delen av handlingen låter egentligen som science fiction. Och är alldeles sann. Det finns kvinnor som jobbar med projektet också, och de kan verkligen ge sina manliga kollegor svar på tal när de börjar svamla om ömtåliga feminina varelser … Men allra bäst är Emily Blunt som Oppenheimers fru Kitty. Ingen ska komma och förminska henne … eller hennes man. Det är hundra procent klart vem som är tuffast i familjen. Mentalt.
Castingen är perfekt ner till minsta lilla biroll. Oscarsvinnaren Gary Oldman har en enda scen, som president Truman, och han äger den till hundra procent. Oscarsvinnaren Rami Malek verkar först ha en statistroll … som en oansenlig kille med penna och skrivplatta. Men så i tredje akten får karaktären repliker och vänder hela handlingen. Till Oppenheimers fördel och Strauss nackdel. Det är så att man börjar tro på karma! Man ska inte underskatta bakgrundsfigurer med pennor och skrivplattor.
Ingenting är självklart
Att rättvisan segrar till sist gör att filmen får en feelgood liknande effekt på slutet. Vi måste alla säga ifrån och jobba för en bättre framtid. Yttrandefrihet och åsiktsfrihet och demokratiska rättigheter är inte självklarheter. De måste vinnas och försvaras om och om igen …
Fotot är utsökt, tekniken svindlande, bioupplevelsen helt omslutande och uppslukande … Christopher Nolan kan det där med hur en bioupplevelse blir helt magisk. Och IMAX 70 mm är något alldeles extra. Liksom Ludwig Göranssons filmmusik som alltid förstärker och alltid är lagom mycket i bakgrunden, utan att överskugga karaktärerna och deras resa.
Jag hade väntat mig att tre timmar skulle kännas. Det känns som en timme … som tar slut alldeles för fort.
