MALÉFIQUE – obehaglig atmosfär ger goda kalla kårar i fransk skräckis

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Eric Valet
Skådespelare: Gérald Larouche, Philippe Laudenbach, Clovie Cornillac, Dimitri Rataud, Didier Bénureau
Land: Frankrike
År: 2002
Genre: Fantasy, Mysterium, Skräck
Längd: 90 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 3

Se där en ny fransk skräckis. Ny på Netflix alltså. För Maléfique hade faktiskt premiär redan 2002. Men varför vara fixerad vid sådant. Fransmännen är trots allt inte främmande för hardcore skräck som siktar in sig direkt på magtrakten. Tänk sådant som Inside, Martyrs och Switchblade Romance, så förstår ni vad som avses, och här är ännu ett alster i den modejangen. Om än med ett mer mysterieorienterat fokus än dessa. Samt med märkbart mindre våld, bör tilläggas.

Det hela handlar om en dagbok. En dagbok med besvärjelser. Sådana som kan vara farliga eller rent av dödliga. En blodsölig prolog inleder. Därefter kastas vi in i vardagen. Vi får möta ekobrottslingen Carrére med fru och son i fängelsets besöksrum.

Udda existenser

Strax därefter får Carrére träffa sina tre cellkamrater för första gången. Det är en sällsam blandning udda existenser. Först, men inte nödvändigtvis främst har vi den intellektuelle hustrumördaren Lassalie. Som hans raka motsats finnes mentalsvage kannibalen Paquerette. Slutligen görs trion fullständig av den hetsigt excentriske transan Marcus.

Svart magi

Som förväntat är det inte alldeles lätt för Carrére att komma in i gänget, men de finner ett gemensamt intresse i en dagbok han hittar i cellens stenväggar. Dess upphovsman Charles Danvers verkar att döma av sina skriverier ha varit intresserad av tanken på evig ungdom, men han har framförallt fokuserat på att hitta ett sätt att dra från fängelsecellen ”de fyras gäng” nu sitter inlåsta i. Detta sätt stavas svart magi. Således innehåller dagboken idel besvärjelser. Besvärjelser som vare sig är förutsägbara eller säkra. Ska det visa sig rätt omgående.

Frihetssuget större än sunda förnuftet

Därför är det inte tillrådligt att fortsätta läsa dem. Eller att bokstavligt äta några sidor bara sådär för skoj skull för den delen. Synd bara att suget efter frihet är avsevärt större än det sunda förnuftet.

Ja, ni förstår säkert resten. För det är klart att det går mer eller mindre bokstavligt talat åt helvete för Carrére och hans nyfunna kamrater(?) innan eftertexterna börjar rulla. Vi talar sattyg här, och överlevnaden är knappast garanterad.

Mer ska inte yppas, men man kan väl säga som så att det vankas en djävulsk twist innan ridåfall.

Obehaglig atmosfär

På det hela taget får man väl beteckna Maléfique som ett kammardrama, och det kan ofta vara svårt att hålla både tempot och innehållet vid liv i ett sådant. Fast regissören Eric Valet lyckas ganska bra med detta. Dessutom är verket begåvat med en obehaglig atmosfär, som ger goda kalla kårar längs ryggraden samtidigt som skådespelarna levererar dramatiken, och det kan väl vara gott nog i ett sådant här sammanhang.

Här kan du se Maléfique (2003)